Per ”Texas” Johansson frälste en lyrisk karlskogapublik

MUSIK
De långa rulltrapporna i Flemingsberg
Musikpalatset, Karlskoga
Per ”Texas” Johansson, saxofon och klarinett
Mattias Ståhl, vibrafon
Konrad Agnas, trummor

Redan efter den andra jazzkonserten i Konsertföreningens regi kan jag konstatera att man tagit lite nya tag och satsar på att få en ny publik till de redan frälsta. De två konserterna hittills har haft ett modernare stuk och jag hoppas man vågar fortsätta i den stilen. Per ”Texas” Johansson och hans två kompisar tog med publiken på en resa in i en nyskapad atmosfär av toner och harmonier som visar på jazzens oerhörda bredd.

Per ”Texas” Johansson är musikanten som tog en paus och utbildade sig till narkossköterska för att kring 2015 åter kliva tillbaka upp på jazzscenen med plattan ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg” som också var titeln på kvällens konsert på Musikpalatset. Rulltrapporna upp till jobbet på Huddinge sjukhus. När man hör det inledande, lite monotona temat i titellåten så känns det lite som att stå i den där långa rulltrappan en tidig höstmorgon när man precis gnuggat sömnen ur ögonen.

Per ”Texas” Johansson med sin sax.

Sättningen med vibrafon och marimba samt trummor och Pers alla olika klarinetter är sannolikt ganska unik. Per berättade att han lyssnat på och inspirerats av olika triouppsättningar utan bas inom den tidigare jazzen. Nämnde bland andra Benny Goodman och Charlie Parker som ett par förebilder.

Konserten bjöd på mycket nytt. Trion ska in i studio i januari för att spela in ytterligare en platta med låtar som nu karlskogapubliken fick smaka på.
– Jag jobbar på titlarna, berättade Per med ett leende, de flesta heter någon med blues, även om det är det eller ej. Jo, så vi fick höra Kvintblues, F-moll Blues, Blues for Konrad, Blues i moll och dur för att nämna några. Galet spännande musik där Per också växlade mellan olika instrument i klarinettfamiljen. Kontrabasklarinett, basklarinett, ess-klarinett samt också oboe och saxofon i ett virrvarr av toner som sammansmälte vackert med Mattias Ståhls vibrafon och marimba med ett fantasifullt och kompetent trumspel från Konrad Agnas.

Här fanns harmonier som gav bilder av vandringar över frusen skärgårdsis, psalmliknande intron, vemod i en basklarinett och sprudlande glädje från saxofonen. Det kändes som om vibrafon och klarinett liksom lite avvaktande dansade kring varandra i oregelbundna och utmanande cirklar. I stället för en basgång ligger ofta ett tema på vibrafonen som puffar och stöttar för att stundom bryta in med busiga och virtuosa harmonier. Allt medan trumslagare Konrad Agnas smeker ut en taktfull ryggrad med ett leende på läpparna. Det är helt enkelt makalöst bra. Kul att jazzen är tillbaka i sta´n.

Björn Reimers