Eastern Parade – Dramakomik där skratten fastnar i halsen

1. Rick_Tom_webbTEATER
Eastern Parade
Folkets Hus i Degerfors
Manus och Regi: Staffan Götestam
Medverkande: Ola Forssmed, Kim Sulocki, Nina Gunke, Sanna Ekman,
Hedvig Lagerkvist, Johan Rudebeck

Det är långfredag 1969. På en sluten avdelning på Östra sjukhuset delar Rick och Tom rum. Rick sitter och klipper ut papperskycklingar, men har svårt att sitta still. Han har under den senaste tiden skippat att ta sin medicin och är därmed väldigt speedad. Han är också upptagen av en hel del sexuella fantasier som har försöker dela med sin rumskompis utan att få något gensvar. Tom, som är rullstolsburen, förlamad från midjan och spasmisk i sina rörelser, kommer ofta med kloka och slagfärdiga kommentarer till Ricks maniska beteenden och som drar ner många skratt från publiken.

Det är en uppsluppen stämning där Rick försöker få saker att hända men har svårt att övertyga personalen om vad som är roligt. Han hotas hela tiden av vårdaren att läggas i bälte om han inte lugnar ner sig. Han faller ofta in i rabblandet av olika fakta han lärt sig utantill och visar ett maniskt intresse för bland annat Kennedy-morden. Dock kan han inte läsa, något som Tom försöker lära honom utan framgång.

Det är ett lysande skådespel av båda skådespelarna Kim Sulocki och Ola Forssmed. Olas uttryck som i mångt liknar en CP-skada är oerhört skickligt och mycket trovärdigt. Kims Rick, som börjar se världen utanför medicindimmorna, börjar ifrågasätta sin situation och blir därmed en riktig ”böld i röven” för både rumskompisen och vårdpersonalen.

I andra akten kommer så mammorna in i bilden. Rick får besök av sin mor och efter många om och men får han ur henne sanningen om sin uppväxt och därmed varför han hamnat på mentalsjukhus. En kärleksbefriad barndom där fadern till och med försöker döda sin egen son.
I Toms fall kommer sanningen fram i en drömscen där modern uppenbarar sig och ger bakgrunden till hans tillstånd. Två trasiga mödrar vars egna livssituationer skapat sina söners öden och som därmed också bär det totala ansvaren för deras nuvarande så hopplösa situation.

Jag vet inte vad Staffan Götestam har haft för tanke med sitt manus, men med en knivsudd av Gökboet och ett kryddmått av Norén har han skapat en dramagryta med stänk av komedi där skratten till slut fastnar i halsen när sanningarna uppdagar sig.

På 60-talet fanns ingen relevant vård för människor som Rick och Tom, enbart förvaring. ”Jag undrar hur den känns att inte vara tokig” funderar Rick i en stund av självrannsakan. Idag hade han kanske fått hjälp med sina tankar.
Pjäsen lämnar en hel del öppet, men kanske Staffan Götestam bara ville ge oss en bild av hur lite man för 50 år sedan visste om den mänskliga själen. Idag har vi bättre kunskap men tyvärr har vi istället lagt ner vården. Frågan är vilket som är bäst.