Musikalisk sommartradition med Nobelkvintetten

Nobelkvintetten

Nobelkvintetten

MUSIK
Kammarmusik i sommartid
Björkborns Herrgård
Nobelkvintetten:
Peter Carell, violin
Kristin Ejnesjö Dahlin, violin
Charlotta Tjeder, viola
Lysander Brouwer, cello
Mikael Björk, kontrabas
Gästsolist: Mårten Larsson, oboe

Trots det något högtidliga i själva begreppet kammarmusik har denna försommartradition med Nobelkvintetten på Björkborn en mera uppknäppt stämning och atmosfär. Det tilltalar mig. Alltid med ett spännande program och någon lika spännande gäst. Den här gången var oboisten Mårten Larsson från Göteborgssymfonikerna inbjuden. Mårten berättade om sin koppling till Karlskoga och hyllade samtidigt den kommunala musikskolan där han grundlade sin skolning.
Inledningen pampig men Johan Helmich Romans Drottningholmsmusik och Allegro con spirito ur svit no 1. Välkända och lättsamma toner som följdes av Sibelius Romanze in C där dramatiken tog över. Musik som mycket väl kunde illustrera en svartvit gammal rulle av skräckmästaren Alfred Hitchcock. Det spöklika förstärktes ytterligare av de, i halvstorm, vajande träden utanför fönstren.

Mårten Larsson

Mårten Larsson

Mårten Larsson bjöd sedan på Mozart. En oboekvartett i tre satser där oboen ersätter förste violinen i den klassiska kvartettsättningen. Två sprudlande satser med ett smekande adagio emellan. Allt väldigt mycket Mozart.
Kvällens behållning var ändå den arrangerade folkmusiken som Nobelkvintetten plockat upp och framförde med stor pondus. Låten Myrhalling förde mina tankar till Anders Norudde och Hedningarnas folkrock där violinisten Peter Carell fick ta ut svängarna ordentligt. Mimiken sa att han gillade det då ett finurligt leendeunder stundom krusade hans läppar.
Lejme-Pers gånglåt något lugnare där Mikaels Björks kontrabas låg som en trygg ryggrad i gånglåtstempo. Brilliant! Även vemodet i Låt till far berörde mig starkt. Molltoner som härledde till ett begravningståg någonstans i dalaskogarna. Vackert som ett konstverk av Monet.
Ett lite udda verk var när Mårten Larsson och stråkarna framförde ett Adagio för oboe och stråkorkester av den otroligt mångsidiga och produktive pianisten Keith Jarret. Oboe räknas inte till mina favoritinstrument, men jag blev berörd av Mårten Larssons ton och hantverk.
Sammantaget en livfull och variationsrik kväll. En musikalisk tradition som gärna får återkomma som en inledning till sommarens ljusa kvällar när doften av syrén och grillat kött fyller luften och hoppfullt smeker våra sinnen, samtidigt som livet blir lite enklare att leva under den korta tid vi kallar svensk sommar.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *