Som en varm sommarvind smekte Isabella Lundgren jazzklubbens publik

Isabella Lundgren

Isabella Lundgren

”En unik begåvning med en redan färdig jazzröst”. Orden är trumpetekvilibristen Peter Asplunds och han borde veta efter alla år på svenska och utländska jazzscener. Han fortsätter: ”Oftast måste en ung röst mogna en tid, men i Isabellas fall verkar det inte behövas, hon har redan allt”.
Ja, så tror jag de flesta på Karlskoga jazzklubb upplevde onsdagens konsert med Karlstadstösen Isabella Lundgren och Calle Bagge trio samt Peter Asplund som gästtrumpetare.
Ibland faller liksom allt på plats. Man möter musikaliska upplevelser som äter sig in genom varje por i kroppen och fyller upp alla själens skrymslen och vrår. Så kändes det i onsdags. Isabella Lundgrens hela väsen la sig som en varm och mjuk filt över hela lokalen och omfamnade publiken. Det skapades en sådan där stämning som man nästan kan ta på. Det fanns ingen glättighet. Luften dallrade av de känslor som Isabella med sin speciella röst och sitt uttryck skapade.
Musiken som presenterades kom i huvudsak från Isabella Lundgrens senaste cd,

Peter Asplund

Peter Asplund

”Somehow life got in the way”. En platta som, enligt Isabella själv, handlade om våra ständigt levande livsfrågor, ett obesvarat varför som huvudpersonen själv beskrev den.
Isabella berättade vid ett samtal i pausen att hon brottades med starka tvivel utifrån sin gudstro och övervägde starkt hur hon skulle hantera sina påbörjade studier i teologi för att i framtiden kanske bli präst. Dessa känslor lyste emellanåt igenom i hennes samtal med publiken mellan låtarna. Kanske särskilt när hon presenterade en helt ny låt, ”Not the opposite” och citerade samtidigt den tyske teologen Paul Tillich som menade att tvivlet är en del av tron.
Låten kryddades med en fantastiskt Peter Asplund-solo på sitt flygelhorn. Ett av mina absoluta favoritinstrument.
Den eftertänksamhet som Isabella bjöd på i sitt musikaliska uttryck fanns även i trion bakom henne. Calle Bagge trio lekte smeksamt och många gånger virtuost och la ett finmaskigt nät av toner till Isabellas tonsäkra och välstämda röst.
Kanske var hennes tolkning av den ganska välkända ”Nobody knows the trouble I´ve seen” det som djupast sitter kvar i mitt inre. Samma smärta som man, med sin fantasi, kan framkalla från den amerikanska söderns bomullsfält, samma smärta och lidelse fanns det i Isabellas version. Hennes djupa inlevelse genomsyrade visserligen hela kvällen, men här fanns den stekande solen, dammet och svettdoften tillsammans med sången som för många svarta slavarbetare var en ren överlevnadsfaktor. Jag hoppas och tror att Isabella kommer igenom sitt tvivel en dag i framtiden, men under den tid hon befinner sig i detta tillstånd är mitt personliga råd till henne att använda tiden till att skriva bluestexter direkt från sin själ. Det kan bli hur bra som helst. Jag ser redan fram emot att höra dem på någon musikscen framöver.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *