Bluesfestivalen blev mera av ett rock´rollparty

 

Blue Minds & the Soulful Horns

 

Emil Arvidsson

Publicerat i KT/KK 2014-03-03
Redan när första bandet, värmländska Hightones, klev upp på scenen kändes det som om det här skulle kunna bli en riktig höjdarkväll. Det var ju gubevars femtonårsjubileum för Karlskoga Bluesfestival och med samma punktlighet som Vasaloppet, första helgen i mars, en tradition att vara rädd om. Ganska mycket folk redan och riktigt bra drag från scenen. Hightones med gitarristen och sångaren Pierre Sjöholm samt nya medlemmen Christer Ring på munspel blandade eget material med en del covers. Det mesta var rak rökarrock av mer traditionell stil med några inslag av storstadsblues. Framför scenen en handfull glada som vågade på sig några blyga danssteg.
Några som inte var blyga när det gällde dans var Lasse Rydström och Lena Eriksson från Örebro. Två danslystna som enbart kommit till Karlskoga för att slå en sula i parketten. Stilen var East Coast Swing, en lite lugnare variant av rock´n rolldans berättade Lena. Kul var att se när de räknade in låten och takten innan de gav sig hän på dansgolvet. De stod helt enkelt ut.
Nästa gäng på scenen var Blue Mind & The Soulful Horns. Ett riktig partyband från Västergötland som fick lokalen att gunga. Här var det soul, funk och rock´n roll som gällde. Sångaren Benny Olander har en riktig skön soulröst och den mycket hårfagre gitarristen Jan-Åke Svensson visade upp en väldigt genuin och virtuos känsla med sin svarta Gibson. Båda väl understödda av blåsarna Per Utbult och Jan-Ola Carlsson. Här var det soulfunklåtar som Keep on Running, Soulkitchen och Just Enough For The City som gällde. Nu började också dansgolvet fyllas av danslystna som inte längre kunde sitta till. En och annan pilsner hade sannolikt, vid det här laget, glidit ned för torra strupar och bättrat på feststämningen ett par extra snäpp.
Reklamen inför angav att det vara Emil & The Ecstatics som skulle stå för det mer genuina bluesinslaget denna kväll. Med förebilder som T-Bone Walker och BB King lovade det ju gott. Emil och gänget gjorde en grym spelning i höstas på Gamla Pumphuset i Karlskoga och det blev inte sämre denna gång, även om det blev mer party än blues. Mycket rockabilly och något som Emil själv kallade countryblues. Stockholmaren Emil Arvidsson är en duktig gitarrist och sångare med äkta känsla som varvar klassiska covers med eget material.
Sist ut var Stockholmsbandet The Domestic Bumblebees, ett gäng som varit på Karlskoga Bluesfestival tidigare och som var väldigt önskade av många, så gick i alla fall snacket på golvet.

Ståbas ett måste

Bumblebees är även de ett partyband av röjarkaraktär, gladrock med fäste i 50-talet, Grabbarna är vana festivalgäster och därmed rutinerade underhållare. Trots detta var det en hel del besökare som faktiskt gick när Bumblebees lirat ett par låtar. Kanske var det till sista bussen hem.
Det kom drygt 200 personer till Kupolen, något som var lite väl knappt för att få kalaset i hamn ekonomiskt. De som kom fick i alla fall uppleva fest och glam under några intensiva timmar. Ska man klaga på något så saknade jag den riktigt genuina bluesen. Det var genomgående mera av partymusik som givetvis skapade god stämning. Men de riktiga bluesentusiasterna som vill känna på bomullsfältens svett och vedermödor från ett skitigt Mississippidelta à la Howlin´Wolf eller Muddy Waters fick gå hem lite besvikna. Lite tråkigt tycker jag personligen, nu tenderar bluesfestivalen i Karlskoga att bli mer av ett rockparty. Inget fel i det, men då måste också rubriken bytas ut eller kompletteras.

BJÖRN REIMERS

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *