Asplund & Sjöstedt dektett på Cupol Jazz & Blues Club

MUSIK
Cupol Jazz & Blues Club
Peter Asplund & Martin Sjöstedt Dektett
Peter Asplund, sång och trumpet
Martin Sjöstedt, bas
Karl Olandersson, trumpet
Jan Allan, trumpet
Jonne Bentlöv, trumpet
Björn Jansson, barytonsax och klarinett
Amanda Sedgwick, altsax
Klas Toresson, tenorsax
Bertil Strandberg, euphonium och trombon
Håkan Nyqvist, valthorn
Rasmus Kihlberg, trummor
Betyg 4

Vårsäsongen på Karlskoga jazzklubb inleddes i West Coast-stil. Trumpetaren Peter Asplund och basisten Martin Sjöstedt träffades en gång i en turnébuss och efter lite småsnack insåg de att de hade flera saker gemensamt. En sådan sak var arrangören Marty Paich som tillsammans med sångaren Mel Tormé utformade det speciella West Coast-soundet med sin Dektett (10-mannaband) under framförallt 50-talet. Något som Asplund och Sjöstedt bestämde sig för att återskapa. Några originalarrangemang fanns dock inte att ta till, så det blev att transkribera musiken genom att lyssna på skivor och planka det man hörde rakt av, vilket ju i sig är väldigt imponerande.
Sedan var det bara att handplocka de musiker som passade in i stilen, något som enligt Peter Asplund gjorts med omsorg. Det framkom också mycket tydligt under tiden han presenterade bandmedlemmarna i de olika mellansnacken. Alla fick sin egen speciella hyllning.
Peter Asplund är inte bara en lysande trumpetare och en helt okey sångare. Han är dessutom väldigt vältalig, artig och belevad som presentatör. I den rollen levererade han en hel massa skojigt värdelöst vetande mellan låtarna. Peter passade även på att hylla alla arrangörer som han beskrev som filtret mellan låtskrivaren och musikerna och som gav det lilla extra till slutresultatet.
Nå, hur lät det nu då? Ja, det blev närmare två timmar av virtuos instrumentalism och kompetent sång. Trots den trånga lokalen och den lilla scenen gavs det fullt utrymme för den speciella klang och ljudbild som blåset i dektetten skapar, helt utan pianostöd. Låtarna var nästan genomgående Marty Paich-klassiker. Mest kända kanske Lulu´s Back In Town, och Love For Sale för att nämna några. Begåvade soloprestationer stod som spön i backen från så gott som samtliga musikanter i bandet. Den, enligt Peter Asplund, jobbigt begåvade basisten, Martin Sjöstedt, gav sig hän i en galen basekvilibristiskt uppvisning i låten Line Up With The Growe. Något som spred den berömda ståpälsen. Annars gillade jag nog bäst Jan Allans väl avvägda och smekande toner i låten Younger Than Springtime.
Extranumret sammanfattade med hög precision vad allt handlade om denna vintervita januarikväll. It Don´t Mean A Thing If You Ain´t Got That Swing är svaret på vad en lyckad jazzkväll bör och ska innehålla. Så var definitivt fallet i onsdags på Harrys i Karlskoga och vi var nog rätt många som nynnade: doah toah, doah toah när vi sakta vandrade hem i vinternatten och samtidigt skänkte en tanke till en solig amerikans västkust där odödlig musik skapades en gång för sådär 60 år sedan.

BJÖRN REIMERS

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *