Peter Getz tog Karlskogapubliken med storm

 

Peter Getz

Den här texten/recensionen kommer att ha två infallsvinklar som bland annat förklarar varför betyget inte blir högre än tre, vilket jag är övertygad om att flertalet som var på plats inte håller med om. Utifrån publikens reaktioner på Karlskoga jazzklubbs höstpremiär så räcker knappt en femma.
Stockholm Jazz Trio är kanske det närmaste man kan komma perfektionism. Det är snyggt, välpolerat, virtuost och fulländat. Ja, ni förstår. Daniel Tillings underfundiga småsnickrade vid pianot, Jan Adefeldts melodiösa bassolopartier tillsammans med landets kanske vassaste jazztrummis, Jesper Kviberg. Då kan det inte bli annat är jäkligt bra. Så ursäkta Peter Getz, men för mig var kvällens clou trions hyllning till Jan Johansson med två låtar ur Jazz på svenska, Emigrantvisa och Gånglåt från Älvdalen. Småryser lite fortfarande.
Peter Getz är en lysande sångare. De som vill jämföra honom med Frank Sinatra är inte helt ute och cyklar. Han är också en duktig underhållare som vet hur man tar en publik. Massor av skratt och fniss bland den hundrahövdade publiken när Peter Getz håller låda på scenen. Låtvalet är också sådant vi vant oss vid från bland andra just Sinatra. Just in Time, The End of a Love Affair, East of The Sun and West of The Moon, för att nämna några. Också lite Mel Tormé och givetvis en skvätt Hoagy Carmichael.
Men, vad är det då som drar ner betyget? Ja, det är helt enkelt en gammal personlig käpphäst som ställer till det. Jag har så svårt att förstå hur alla dessa otroligt duktiga jazzmusiker orkar hålla på att, år efter år, åka runt och dra samma låtar hela tiden.  De så kallade standardlåtarna. Låt vara i olika arrangemang och tolkningar, men faktum kvarstår, det blir tråkigt. Det måste gå att förnya och utveckla också jazzmusiken. Givetvis görs det på många håll och kanter, men standardrepertoaren behåller ändå sitt grepp. Kanske en av anledningarna till att jazzpubliken har svårt med nyrekryteringen. Jag vet att Karlskogapubliken, som har en ganska hög medelålder, kräver dessa nostalgikickar för att överhuvudtaget dyka upp. Så är det säkert på många fler jazzklubbar runt om i landet. Kanske det bromsar upp föryngringen. Något som kan vara värt att fundera lite över.
Nåja, Peter Getz gav i alla fall allt han hade till publiken i Karlskoga och gensvaret var överväldigande. Inklappningen var av karaktären att till och med Zarah Leander skulle blivit avundsjuk. Så även om jag gnäller lite denna gång och luftar lite personliga funderingar, så var samtliga jazzklubbsgäster väldigt nöjda. De flesta också nöjda med att ha flyttat tillbaka till Statt, vilket jag håller med om. Statt är mer genuin klubbkänsla vilket är viktigt för helhetsupplevelsen.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *