En själslig vederkvickelse i sällskap med Bjurman band

MUSIK
Bjurman Band på Woodys pub
Ola Bjurman, gitarr och sång
Bengan Blomgren, gitarr
Nikke Ström, bas
Johan Håkansson, trummor
4 kurrar

En själslig vederkvickelse i sällskap med Bjurman band
Det är med Dylans ”Shooting Star” som bandet inleder och sätter redan där någon slags ribba för resten av kvällen. Det är kanske inte blues rakt igenom, även om affischen skvallrar därom, men de blå tonerna genomströmmar samtliga akter, både i Ola Bjurmans röst och i Bengan Blomgrens gråtande gitarr.
Bjurman band tar sedan med pubpubliken på en skön resa med hjälp av JJ Cale, Jimi Hendrix, John Hiatt, Steve Earle, ännu mer Dylan samt naturligtvis Bjurman himself. Det är hemkokt, genuint äkta och helt enkelt jävligt bra. De ”blå känslorna” smälter som vax in i varenda träspringa i den genuina pubmiljön på Woodys.
Om första set, känns lite trevande så är andra avdelningen desto brutalare. Finstämt i Hendrix ”The Wind Cries Mary” och fullt ös i John Hiatts ”Ride With The King” där basisten och Karlskogasonen Nikke Ström kommer loss ordentligt, skönt knixande och med slutna ögon smeker han fram sitt tunggung ur sin välanvända Fender Precision bass. Nu övergår solopartierna i otroligt sköna flumprestationer av gitarristen Bengan Blomgren, vansinnigt väl understödda av Nikkes basvandringar. Låtarna tenderar att bli sjuttiotalslånga och trycket i lokalen ökar avsevärt när sista timmen mot midnatt samtidigt spräcks.
Mitt i detta ös väljer Nikke Ströms mamma Elvie, som naturligtvis passat på att kolla in sonen när han gästspelar på hemmaplan, att ta farväl. Hon får på köpet en egen hyllningsapplåd med orden från Ola Bjurman att ”henne har vi mycket att tacka för, utan henne ingen Nikke Ström”, och visst är det så sant, så sant.
Kvällens avslutning är ändå det jag tar med mig ända hem. Nikke Ström påannonserar det första extranumret, Ola Bjurmans egen ”I´m so Glad” medan han samtidigt tjatar lite med den förfriskade delen av publiken. Sedan ett makalöst skönt gung i Jonny Nash´s ”I Can See Clerely Now” där Ola Bjurman, men svetten stänkande, tackar för kvällen och går över till baren medan hans komptrio fortsätter i kvällens skönaste instrumentalparti.
En sådan här kväll ger en själslig vederkvickelse och den där energikicken som man då och då behöver för att fixa vardagens ekorrhjul. En eloge till Robban Platni som troget bjuder sin publik levande musik på sin pub, ibland flera gånger i veckan.
BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *