Nostagikick med Nationalteaterns Rockorkester

MUSIK
Conventum Örebro
Nationalteaterns Rockorkester
Ulf Dageby, sång och gitarr
Håkan Nyberg, trummor,
Nikke Ström, bas
Mattias Hellberg, sång
Håkan Svensson, gitarr
Matilda Sjöberg, sång
Ulf ”Vinyl” Stenberg, klaviatur
Betyg 4

Publicerat i KT/KK 2014-02-24

Varför går man egentligen på en konsert med Nationalteaterns Rockorkester? Nostalgiska vibbar från 70-talets alternativa musikrörelse? Bra och tänkvärda texter? Stämningsfulla ballader? Tung och mäktig rökarrock? Ja, lite beror det sannolikt på vem i den 1200 personer stora publiken du frågar.  Åldersspannet är från 16 – 80 år, minst. Många var inte ens födda när Nationalteatern hade sin storhetstid, men skrålar ändå med i alla texterna tillsammans med farfar och farmor i bänkraden intill. Gissningsvis har Rockorkesterns bejublade festivalspelningar på 2000-talet öppnat upp för det breda publikunderlaget. Förbaskat mäktigt är det.
Det är Ulf Dageby som håller i snacket. Numera en folkkär hjälte efter succén i programmet  Så mycket bättre. Han är väl inte lika stor poet i mellansnacket som i sitt låtskrivande, men håller en småtrevlig ton i ett försök att vara personlig med var och en i den stora publiken. Han verkar helt enkelt trivas.
Man inleder finstämt med På stranden. Andra låtar i början var Doing the omoralisk schlagerfestival, Jack the Ripper och så, när Matilda Sjöberg äntrar tiljorna, Bergsjön och Hanna från Arlöv. Därtill en riktigt tung version av Lägg av! där Håkan Svenssons gitarr ger ett mäktigt tryck.
Men det är inte förrän efter pausen det riktigt tänder till i publiken. Jag har en kluven inställning till att gå på konsert av detta slaget sittande. Det spritter i benen även på gamla gubbar, vilket visade sig när låtar som Rövarkungens Ö, Bängen trålar, Barn av vår tid och Kolla kolla, strömmar ut över den tusenhövdade kören. Då kunde man inte hålla sig längre, då rusade många fram till scenen för att dansa och vråla ut sina känslor. Det höll dock bara en låt innan vakterna motade tillbaka de lyckliga. Lite tråkigt kan man tycka. Till den här musiken kan och ska man inte sitta still.
Återkommer till mina inledande frågor. Jag tror att det är en kombination av allt. Rockorkestern levererar både tung rock och odödliga texter som fortfarande berör. Egentligen blir man lite förbannad när man betänker hur lite det hänt sedan det så viktiga 70-talet när omvärlden började ifrågasättas. När Matilda Sjöberg sjunger låten Ge mig mitt liv nu, från plattan Barn av vår tid utgiven 1978 så gör hon det för många tusen av våra ungdomar som under arbetslöshet och press ser sig vilsna runt om i en värld de inte upplever någon framtid i.
Men det är inte bara texter, det levereras också ypperlig och tung rock. Håkan Svenssons slide på gitarren, basisten och karlskogasonen Nikke Ström, coolast av alla när han, nästan som i trans, öser på. Mattias Hellberg tar de rockigaste låtarna, medan Dageby håller i det finstämda. Ett fint komplement till gubbarna är Matilda Sjöberg som kanske borde få lite mer utrymme. Orkestern behöver en Hanna från Arlöv, vilket också Dageby erkänner i sin presentation av Matilda.
Så egentligen, oavsett var man har för anledning att gå på en konsert med Nationalteaterns Rockorkester, så får man en välkomponerad gryta av rock´n roll och odödliga texter som vederkvicker själen och får benen att spritta. Det spelar ingen roll om man är 15 eller 90 år. Låttiteln Vi fortsätter spela rock´n roll, men vi håller på att dö, talar väl en hel del för sig själv. Vid ett tidigare möte med Nikke Ström var hans budskap att ”Jag lirar tills jag dör”. Det tror jag står för resten av bandet också. Det är vi andra både glada och tacksamma för.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *