Johan Randén gav en oförglömlig kväll på Karlskoga Jazzklubb

Johan Randén

MUSIK
Cupol Jazz & Blues Club
Bisquit Bay Boys med Nobelkvintetten
Anders Ericsson, sång och gitarr
Stig Erlandsson, piano
Wiggo Öberg, saxofon
Mikael Björk, bas
Björn Sjöberg, trummor
Betyg 3

Johan Randén Band
Johan Randén, gitarr
Björn Milton, bas
Bengan Andersson trummor
Martin Lindqvist, saxofon
Betyg  5
Det lokala gänget Bisquit Bay Boys med Nobelkvintetten måste ursäktas, för denna onsdagskväll i oktober kommer undertecknad sent att glömma, men av andra anledningar än dessa fullt kompetenta hemmamusikanter.

Johan Randén, med barndomsrötter från Karlskoga, var gissningsvis ett helt blankt ark för de allra flesta gäster på Jazzklubben denna kväll undantaget några yngre besökare som givetvis var där enbart för Johan. I programbladet jämförs Johan Randén med Janne Schaffers sätt att spela. Den som ska vara stolt i det sammanhanget är Schaffer. Jag kan också tänka mig ett stort antal mer eller mindre kända gitarrister som fullständigt skulle duka under för denne exceptionelle begåvning.
Efter att inledningsvis ha lyssnat på finstämd standardjazz uppbackad av smekande stråkar slog plötsligt åskan ner när Johan efter pausen, lite rödkindad och ödmjuk, tog sin gula Telecaster och knockade en totalt överrumplad publik. Att stoppa in denne man i en genré vore både omöjligt och oförskämt, men en blandning av rock/funk/jazz/soul ligger väl ändå någorlunda i rätt härad. Men Johan Randén är inte bara en gitarrvirtuos. Det är när teknik, känsla, själ och hjärta får smälta samman som upplevelser skapas. Med låtnamn som Flum, On, Of och Randéns Mejeri tog han med publiken på en musikalisk resa fylld av energi och spelglädje.  Måste givetvis också nämna gästsaxofonisten Martin Lindqvist. En oerhört frisk fläkt som kompletterade Johans gitarr perfekt och lyfte helhetsintrycket ett par extra snäpp.
Men, först på scenen denna kväll var alltså Bisquit Bay Boys, uppbackade av Nobelkvintetten. Det blev blandat med musik av Gerswin, Jimmy Smith, Errol Garner och Art Farmer för att nämna några. Å visst svänger det om gubbarna. Anders Ericsson som normalt står i dörren och säljer lotter alla övriga jazzkvällar fick nu dominera scenen. Anders är en helt OK sångare som bara blev bättre ju längre kvällen led och nervositeten släppte. Stig Erlandsson en duktig pianist som också gav sig hän i en egenkomponerad boogie woogie till publikens stora belåtenhet. Riktigt skönt var det också att se basisten Mikael Björk skina upp i en smittande leende efter ett fint solo.
Det var två ytterligheter som träffades denna kväll. Jag gillar bokningsansvarigas mod att ta hit Johan Randén, jag har flera gånger efterlyst artister som vågar sig utanför standardboxen. Men, det blir väldigt pinsamt när en stor del av publiken reser sig upp och lämnar lokalen efter ett par låtar av Johan och hans band. Det Johan Randén sysslar med kallas utveckling, något som är en förutsättning för jazzmusikens framtid och jazzklubbarnas överlevnad. Värt att fundera lite över, eller hur?

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *