Stockholm Swing All Stars

Publicerad i Karlskoga-Kuriren 2010-10-23
Betyg: 5

Bättre än originalen med Stockholm Swing All Stars
Ministorbandet Stockholm Swing All Stars kom till Karlskoga på sin väg till vårt västra grannland för en kort turné som sedan fortsätter i Sverige. Bandet har tidigare turnerat på ett Duke Ellingtontema och ger sig nu ut för att hylla andra hjältar under rubriken ”From Django to Dizzy”. Karlskogaborna fick en släng av båda. Inledningsvis bara Ellington och ribban sattes omedelbart skyhögt och utmynnade snart i ”Main Stem-tolkning”, arrad av pianisten Daniel Tilling med bandets två saxofonister i huvudrollen. Fredrik Lundborg, inte mycket större än sin tenorsax, har ett register, en glöd och en variation i sina solopartier som saknar motstycke medan Clas Lindquist på altsaxen möjligen har en mjukare och finurligare framtoning. De tillsammans med övriga tar Duke Ellingtons musik från 30- och 40-talen in i vår tid på ett oerhört förnämligt sätt. Fast man vet att det är just Dukes musik så känns det ibland som det lika gärna kunde varit Frank Zappas. Det är genomgående hur otroligt mycket bättre det blir när dessa killar, framförallt nämnda Claes, Fredrik och Daniel, lagt sina själar över arrangemangen. Utan att på något sätt förringa originalen.
I ”I Don´t Mean a Thing” får vi i publiken även en kort och söt historia bakom låtens tillkomst som lockar till munterhet, så kom inte och säg att jazzkonserter inte skulle kunna vara allmänbildade. Låten smyger, via trummor och klarinett, ut i någon afrikansk djungelnatt innan den plockas tillbaka av Karl Olanderssons sångstämma.
Det är Gustav Lundgren som håller i snacket, så där lagom musikerspeedat, men utan att överdriva. En nog så viktig del för totalupplevelsen, vilket han själv också bekräftade.
Från det nya programmet presenterades några låtar av Django Reinhardt, Dizzy Gillespie och Count Basie. Det är genomgående lekfullt och Gustav Lundgren matchar hyggligt mästaren Django, flyhänt på sin halvakustiska Gibson.
Stockholm Swing All Stars är ett liveband som måste upplevas, som på den lilla intima scenen på Karlskoga Jazzklubb. Dessa unga killar tar med publiken på en sällsam och oerhört vederkvickande resa genom ett landskap där legender satt sina bomärken utefter vägen. Omöjligt att inte ge dem full pott.
Att sedan kliva ut under en månupplyst och stjärnklar vinterhimmel med ylande klarinetter, gråtande saxofoner och brölande trumpeter fortfarande ringande i öronen från avslutningslåtar som ”The Mooche” och ”Jubilee Stomp”, gör att man går hem med ett fånigt leende på läpparna. Ett leende som jag är övertygad om att även Duke Ellington och grabbarna brister ut i där de sitter i sin jazzhimmel och diggande försöker hänga med på sina gamla instrument.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *