Stående ovationer för Veronica Mortensen med trio

Veronica Mortensen

MUSIK
Cupol Jazz & Blues Club
Veronica Mortensen med trio
Veronica Mortensen, sång
Mads Baerendzen, piano
Kristor Brödsgaard bas
Anton Eger, trummor
Betyg 5

Försök att mentalt försätta dig i en riktigt njutningsfull situation utan att nu bli alltför pornografisk. Jag kan tänka mig när jag kryper in i min kärleks famn och hon samtidigt drar med sina naglar sakta utmed ryggraden, eller när minsta barnbarnet smeker sin lilla hand mot en skäggsträv kind och viskar, morfar. Eller att sticka näsan i nacken på en hundvalp. Stunder då njutningshormonet oxytoxin fullkomligt duschar hjärnan med ”må bra-känsla”. Precis den stämningen lyckades Veronica Mortensen skapa under ett par intensiva timmar på Karlskoga jazzklubb i onsdags kväll.

Veronica Mortensen tar publiken med på en resa i sitt eget musiklandskap. Hon står i de flesta fall själv som kompositör och textförfattare och det är i många fall mer tidsenliga texter än traditionella jazzstandards.
Det är en skön souljazz med överraskande rytmer som blandas upp i Veronicas känsla för fraseringar och i samklang med trions fantastiska balans i kompet. Nu är inte detta en sångerska som kompas av en trio utan fyra fristående och galet kompetenta musiker som tillsammans kokar ihop en musikalisk anrättning och serverar den med både stort hjärta och ekvilibrism. Det är med oerhörd känsla som improvisationerna växlar mellan galen virtuositet och mjuka ackordanslag. Inget är som vanligt när dessa musikanter släpper loss.
Mads Baerendzen är ett fenomen bakom tangenterna, Kristor Brönsgaard, en basist med en helt egen spelstil och vad kan man säga om trummisen Anton Eger annat än ekvilibristisk entusiasm, glädje och feeling som fick publiken att vråla ut sin hänförelse.
Låtarna är, som sagt, Veronica Mortensens egna, med några få undantag. I This Might Not Be Cool, syntade Mads Baeredzen till pianot och rytmerna studsade funkigt och finurligt för att avlösas av låtar som I´m The Girl och This Is not a Lovesong, där bara Veronica och pianot, som i en smekning, trollband en knäpptyst publik.
Stående ovationer gav ett par extra nummer där avslutningen fortfarande sjunger i väggarna och jag minns särskilt en textrad när jag omtumlad och lycklig gick mot garderoben; I´m The Girl You Look At And Smile. Undrar om Veronica själv förstod vad den raden betyder när hon skrev ner den första gången. Jag är normalt väldigt restriktiv mot att ge högsta betyg, men jag ger en femma även denna gång med risken att det går lite inflation i omdömena. Men, det är lätt att bli kär i Veronica Mortensen.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *