Som när morgondimman lättar……

MUSIK
Cupol Jazz & Blues Club
Erik Söderlind Band
Hammond Hot Night
Erik Söderlind, gitarr
Kjell Öhman, Hammond B3
Kenji Rabson, bas
Moussa Fadera, trummor
3 kurrar

 

Recension publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-09-30
Erik Söderlind med band är ute på releaseturné med sin sprillans nya platta, Happening. Faktum var att det var absolut första giget på temat just på jazzklubben i Karlskoga. Det officiella releasepartyt hölls sedan i Stockholm dagen därpå. Möjligen en slump eller också ett bra betyg till den mycket aktiva klubben som kör jazzkvällar för 18:de året i följd.
Med sig har Erik Kjell Öhman på Hammond B3, Moussa Fadera på trummor och Kenji Rabson på bas. Kjell Öhman är en av de absolut största inom svensk jazz enligt min mening. En stillsam virtuos med en känsla för sin musik som inte annat är än vacker poesi när han flyhänt smeker över sin klaviatur.
Denna kväll tycker jag dock att han inte riktigt kom upp på sina absoluta höjder. Undantaget var i Eriks låt ”New Room” där Erik annonserade likheter med 60-talstwist, men där jag kunde ana 60-talets Frank Zappa i Öhmans turer på sin Hammond. Underfundigt och snårigt. På tal om underfundigt så upptäckte jag att Kjell Öhman har samma lite underfundiga leende på sina läppar som Leif GW, när han finner sina turer över tangenterna. Övriga likheter förmodligen obefintliga.
Extra tagen blev jag under låten ”Grandmothers Dream”, också en Erik Söderlind-komposition. Denna i lite folktonsstuk. Blunda och tänk er en sommargryning, barfota i daggvått gräs och morgondimman som sakta lättar medan orgelmusik letar sig ut genom den öppna dörren på en liten rödmålad dalakyrka och sakta upplöses i den flyende dimman. Så upplevde jag låten när jag slöt ögonen, så då har du fått en liten bild, du som inte var på plats.
Erik Söderlind är en ypperlig gitarrist. En kille som sätter känsla före teknik och då menar jag på intet sätt att han inte besitter tekniskt kunnande. Nej, men för mig är det stort att låta det enkla ibland stå över det virtuosa. Att ösa på lagom om ni förstår vad jag menar. Erik behärskar detta till fulländning.
Kompet med Moussa Fadera på trummor och Kenji Rabson på bas gav precis den ryggrad som krävs för att helheten ska lysa.
Förutom egen musik presenterades låtar av George Benson, Burt Bacharach, Oscar Peterson och Wes Montgomery.
”Han som lirar med tummen för er som är intresserade”, nämnde Erik när han presenterade denne amerikanske jazzgitarrist. Detta faller givetvis under epitetet ”värdelöst vetande”. Något som musiker ofta är knökfulla av.
Således ännu en av många jazzkvällar att minnas. Noterade också att det i publiken fanns nya, lite yngre ansikten. På scenen finns absolut en ny generation jazzmusiker, färdiga att ta över den svenska traditionen. Erik Söderlind är ett ypperligt exempel på detta. Lite mer oro känner jag över publiktillströmningen. Men det finns undantag. Några av dem har hittat till jazzklubben i Karlskoga vilket förhoppningsvis gläder fler än mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *