Rocken från Sveg tände aldrig riktigt till

Torgny ”Kingen” Karlsson, Foto: Carl Thorborg

MUSIK
När Rocken kom till Sveg
Riksteatern och Degerfors teaterförening
Torgny ”Kingen” Karlsson, sång och piano
Jens Persson, trummor
Göran ”Baga” Backlund, bas
Jonas Thornberg, gitarr
Betyg 2

Föreställningen När Rocken kom till Sveg har underrubriken Puls, Nostalgi och Rock´n Roll. Kanske, men jag hade lite svårt att få den där riktiga tvättäkta känslan som brukar infinna sig när det riktigt tänder till. Det kändes som om det saknades något väsentligt för att det skulle bli mer än bara en revy av gammal rockmusik från tider då det begav sig. De nostalgiska vibbarna och den genuina känslan från TV-serien med samma namn och som ligger bakom turnén infann sig aldrig hos mig.
Rent musikaliskt är det ganska raka rör. Det är fyra duktiga musiker, men det är bara huvudpersonen Torgny ”Kingen” Karlsson som bjuder upp. Gitarristen Jonas Thornberg och basisten Göran Backlund ser mera ut som två bankanställda kamrerer är rockmusikanter med Elvis, Chuck Berry och Jerry Lee i blodet.
Manuset består av små historier från trakterna runt Sveg och innefattar namn som Åke Hallgren, mannen som skrev dansbandsdängan, Gråt inga tårar, och dragspelaren Roland Cedermark, killar som hittat andra genrer längre fram i livet. Tänk er förresten dragspelaren Roland Cedermark som rockkung i Hede 1958. Huvaligen.
Det handlar om de första trevande kontakterna med rockmusiken och de tillhörande amerikanska attributen och när alltsammans krokade ihop med landsbygdens dåvarande folknöjen som exempelvis logdanser. Logrocken uppstod i Hälsingland om man får tro Kingen. Det var helt enkelt något nytt och galet.

Kingen Karlssons monologer och små berättelser från sin hembyggd hålls ihop av tidsenlig musik.
Gamla godingar som exempelvis Whole Lotta Shakin Goin On eller Sam Cock´s Twisting The Night Away, men också låtar av Kingen själv i samma anda. Skapligt tryck, men med sittande publik blir det aldrig den där riktiga glöden. Jo, lite tänder det till när Kingen hyllar Charlie Norman och river av en klassisk boogie woogie.
Vackraste historien var nog när Åke Persson, då 12 år, åkte in till Sveg och på Söderqvists bokhandel köpte en stenkaka som visade sig vara Heartbreak Hotel med Elvis.
Annars saknade jag den där pulsen som utlovades. Jag saknade definitivt draget på scenen där enbart Kingen bjöd på lite Jerry Lee-sprall vid pianot. Hans kompisar såg mest ut som de ville packa ihop och åka hem.
Musikens betydelse i Sveg är lite som fotbollen i Degerfors, det visade sig, om inte annat, i TV-serien som jag gillade. Men det hade räckt för min del. Konserten gav inget extra till detta faktum. Då krävs det att alla på scenen vill visa det. Så var det inte i Degerfors denna kväll. Tyvärr blev det heller inga autentiska bilder då arrangerande Riksteatern, av någon underlig anledning, hade fotoförbud under hela konserten.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *