Recension, Andreas Grega på PIP

Publicerad i Karlskoga-Kuriren 2010-08-02

Stagedive

MUSIK
Putte i Parken, 31/7, Dalenscenen
Andreas Grega
4 kurrar

Andreas Grega – en totalupplevelse
Att beskriva upplevelsen av Andreas Gregas festivalspelning på årets Putte i Parken för den som inte var där är en näst intill omöjlig utmaning.
Men, om du tänker dig ett yrväder i vit skjorta, svarta jeans och kängor som intar scenen med en stor vandringsstav som micksativ i den ena handen så har du den första bilden. Lägg därtill att han nästan omedelbart slänger sig ner bland sin publik som står längst fram och kramar om nästan allihop under tiden som han berättar hur glad han är att få vara just här bland de som han kallar sin ”Grega-familj”. Hänger du med? För i nästa sekund är han över kravallstaketet och ut i det hela tiden växande publikhavet som försökt krypa allra längst fram för att undvika en smärre insjö som bildats framför scenen. Som parentes kan nämnas att det i vattnet simmade några färgglada gummiankor, såg rätt kul ut faktiskt.
Nåja, i detta vatten vräkte sig Andreas Grega ut och hoppade runt som ett glatt dagisbarn samtidigt som han uppmanade alla andra att göra likadant. Under tiden försökte han förklara att detta var ett tillfälle som aldrig skulle återkomma, så det var viktigt att utnyttja det precis i detta ögonblick.
Ja, denne möbelsnickrande halvgrek från Hässelby vet sannerligen hur man tar hand om sin publik. Mellansnacket, som ibland kanske blir lite för långt, handlar mycket om att ta hand om varandra, här och nu.
Hans musik då, jag den är också hans egen. Den tidigare sångaren i Kungers har lämnat hardcoren bakom sig och låter nu texterna få dominera tillsammans med ett skönt gung som möjligen befinner sig någonstans mellan vispop och reggae. Texterna är oftast funderingar direkt ur livet. Hans karaktäristiska röst ger en extra dimension till totalupplevelsen.
I våras kom hans debutalbum, men Andreas Grega är i första hand en liveartist. Många har upptäckt honom under hans förbandsturné med Lars Winnerbäck, men Andreas kan nu stå på egna ben.
Hans avslutning ”Tack för att jag fick komma, jag älskar er” är så där härligt ödmjukt och efter denna totalupplevelse erkänner jag mig, här och nu, som en del av ”Grega-familjen”.

 

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *