Recension Thåström

Putte i Parken 2009

Thåström
Putte i Parken, IP-scenen
*****

Magiskt Thåström!
Luften vibrerade av förväntan, stämningen gick att ta på minuterna innan Thåström gick in på scenen. Väl där ställde han sig ett par meter från mickstativet och liksom hypnotiserade det verktyg som han skulle föra fram kvällens budskap med. Sedan öste han på med en glöd, energi och närvaro som bara Thåström kan skapa och man kan bara undra vad som rör sig i skallen på denne, både magiske och märkliga poet, under de två timmar han hysteriskt vandrar av och an och med sitt intensiva kroppsspråk liksom hypnotiserar sin publik. Men, när han når detta translika stadie är det ingen tvekan om att han är nattens kung. Ja, kanske hela festivalens kung.
Bredvid mig stod ett par 50-plussare och skrålade med i alla texter. Lite mer märkligt är att i ledet längst fram sjunger tonårsrosiga tjejer med, tjejer som var långt ifrån ens påtänkta när Ebba Gröns råa punk intog 70-talet. Rätt maffigt!
Större delen av låtlistan är från de två senaste plattorna, ”Skebokvarnsvägen 209” från 2005 och ”Kärlek är för dom”, som släpptes så sent som i våras. Låtar som ”Jeffrey Lee Pierce”, ”Fanfanfan”, ”Som tåg av längtan” och ”Främling överallt” plockar fram en Thåström som jag tror han trivs med själv. Musiken är rå och ruff, det makalösa ljusspelet tillför suggestivitet och hypnos, men texterna kommer från en man som varit med ett tag och som lite grann summerar och gör upp med ett stormigt och intensivt liv. Där finns lugn och vemod och det känns som han kommit hem. Kanske det framgår mest i ”Kort biografi med litet testamente”.
Men det är ändå i låtar som ”Var ´e vargen”, ”Vacker död stad” och ”Miss Huddinge-72” som får det hela att riktigt explodera. Då sträcks armarna ut mot en heltänd publik, då fladdrar händerna framför ansiktet, då lyser ögon i galenskap, då välts mickstativ och då blir upplevelsen så massiv att den lockar fram både euforiskt jubel och tårar.
Thåström snackar inte ihjäl sin publik, hans enkla ”tack” eller till och med ”varsågod” efter en låt räcker. Efter sista låten, bara ett ”tack och hej”. Avslutningen blev ändå fullständigt formidabel med Ebba Gröns ”Die Mauer”. Med en Thåström i denna form, så intensiv och så taggad kan man bara ge ett betyg, för bättre än så här blir det inte, mina vänner!

BJÖRN REIMERS
kulturen@karlskoga-kuriren.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *