Recension Kathy Morrow

MUSIK
Cupol Jazz & Blues Club
Kathy Morrow och Kjell Fernströms kvartett
Kjell Fernström – piano
Mårten Lundgren – trumpet och flygelhorn
Arne Wilhelmsson – bas
Jesper Kviberg – trummor
3 kurrar

Kathy Morrow intog jazzklubben.
Det började med ett originalarrangemang av Hoagy Carmichaels Stardust, framfört av bandet, efter lite sedvanligt och putslustigt försnack innan kvällens huvudattraktion, amerikanskan Kathy Morrow äntrade scenen. Eller mer åt intoghållet. Kathy visade sig ha den där utstrålningen som liksom tar över det mesta, bara genom att visa sig. Men det stannar inte där. Kathy tillhör artistgenerationen som vet hur man tar hand om en publik, även om det sker på ett främmande språk. I detta fallet engelska.
Kathys svenska karriär började som barpianist på Sheraton i Stockholm. Där mötte hon Ronnie Gardiner som i sin tur presenterade henne för Kjell Fernström, kvällens kapellmästare.
– Jo, det stämmer, berättar Kathy. Ronnie tog mig till Spånga Folkets Hus där Kjell spelade. Jag fick hoppa in direkt och på stående fot bestämde vi att vi måste göra något tillsammans. Det blev en turné som sedan har upprepats med jämna mellanrum därefter.
– Det är kul att få komma ut och sjunga dessa gamla härliga låtar, fortsätter Kathy, hemma blir det mera att jag sitter vid pianot.
– Hemma, som är i Nebraska, USA, har jag också en tjejtrio som lirar 60- och 70-talsmusik som lite omväxling. Men jag älskar dessa gamla evergreens ur den ”amerikanska sångboken”.
Jo, det råder det ingen som helst tvekan om. Kathy Morrow ger väldigt mycket av sig själv, snackar med publiken, skrattar och sjunger som en gudinna. Att hon sedan stöttas upp av musiker som Mårten Lundgren på trumpet och Kjell Fernström på piano väl kompade av basisten Arne Wilhelmsson och trumslagare Jesper Kviberg gör inte saken på något sätt sämre.
Jesper Lundgrens trumpet och flygelhorn lyfter definitivt den totala upplevelsen ett par extra snäpp med sin äkthet och känsla. Kjell Fernströms småsnickrande partier är också godis, speciellt kunde det upplevas i ”It had to bee you” i en piano/sång-duett med Kathy.
Det blev även ett smakprov från Kathy Morrows egna material, som enligt henne själv är lite mer ”boogie”. Vid pianot gav hon ”Little Black Dress” som också är namnet på det album hon nyligen spelat in med egen musik och som hon flitigt fick signera i pausen till hågade köpare.
Sammantaget en jazzkväll för de som gillar att höra alla gamla ”standards” återigen. Kathy Morrow och Kjell Fernströms band behandlade detta traditionellt och med full respekt. Avslutningsvis lånar jag Kjell Fernströms ord när han tog micken för att tacka för kvällen:
”Jag tycker hon är så jävla bra!” samt fortsatte ”Tänk vad man får vara med om bara för att man kan några C7:or.
Skulle vilja tillägga att ”tänk vad man kan få vara med om UTAN att kunna ett enda ackord”.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *