Recension – Claes Janson

MUSIK
The Best of Ray Charles
Jazzklubben, Karlskoga
Claes Janson med Claes Cronas sextett:
Claes Janson, sång
Claes Crona, piano
Mårten Lundgren, trumpet och sång
Mimmi Hammar, trombon och sång
Klas Toresson, saxofon och sång
Hans Backenroth, bas
Mats Engström, trummor och arrangemang
++++ (4 plus)

En legend möter en annan
Egentligen är det ganska märkligt. Claes Janson är ingen stor sångare à la Sinatra eller Nat King Cole. Han är heller inte särskilt vältalig eller överdrivet humoristisk i sitt scensnack. Han ser mest lite sorgsen ut där han står mitt i smeten med sitt härligt burriga hår och sitt fåriga anlete. Ändå är det något väldigt speciellt med denne sångare och artist som får publiken, inklusive undertecknad, att ta honom till sitt hjärta. Han utstrålar en sådan värme och äkthet i sitt framträdande att han med små åthävor både smeker och trollbinder, Claes Janson är helt enkelt unik, en levande legend på sitt eget vis.
I onsdag stod han på jazzklubbens scen tillsammans med namnen Crona och hans sexmannaband i en hyllning till en annan legend, pianisten och sångaren Ray Charles.
En kväll i Ray Charles tecken kan inte bli annat än omväxlande, dennes repertoar är lika lång som Mississippifloden, och viss har gänget blandat. Starten är instrumental, bandet inleder med ”Rockhouse” innan Claes tar vid och lägger ribban högt direkt med ”Let the Good Times Roll”. Mellan låtarna tar Claes med publiken på en promenad genom Ray Charles liv, en väg kantad av både törnen och champagne, något som illustrerades med låtar som ”Busted” och ”Unchain my Heart”.
Naturligtvis fanns även ”Georgia on my Mind” med, där publiken också fick veta att låten på 90-talet blev nationalhymn för den amerikanska delstaten Georgia.
Bakom Claes är det kunskap och rutin i massor inte bara instrumentalt utan även sångmässigt.  Ett par soloframträdande av trombonisten Mimmi Hammar för detta påstående i bevis. I övrigt är det ett gediget komp. Värmlänningen och basisten Hans Backenroth är en av världens styvaste. Blåssektionen, Klas Toresson, saxofon, trumpetaren Mårten Lundgren och redan nämnda Mimmi Hammar fick även agera doakör, något de gör med den äran. De går under namnet ”Claesetts” som en parafras på Ray Charles ”Rayletts”. Fast på krogspelningar gäller namnet ”Class 3” enligt Claes Janson, underfundigt som alltid i musikens värld.
Trots gedigen sång genom hela programmet måste jag ändå lyfta två saker. Bandets enda riktiga jazznummer ”Hot Rod” som endast överträffas av Hans Backenroths intro till ”Tell me What I Say”, det var två av kvällens absoluta höjdpunkter och sådant som ger tillräckligt mycket själslig energi för att orka med både arbetsveckor, minusgrader och snöskottning i väntan på takdropp, vårsol och ännu mer jazz.

BJÖRN REIMERS
kulturen@karlskoga-kuriren.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *