Recension Groupie

Publicerad i Karlskoga-Kuriren i november 2009
TEATER
Groupie – en efterhängsen fan
Manus: Arnold Wesker
Översättning: Stefan Lindberg
Regi: Jennifer Justerås
Medverkande
Mathilda ”Matty” Beancourt: Lena Söderberg
Mark Gorman: Olle Söderberg
***

Mark Gorman är den store engelske konstnären alla en gång talade om, numera ratad och bortglömd. Mathilda Beancourt är den övergivna kvinnan som försakat allt för man och barn och nu lever i sin ensamhet. Mark har blivit både bitter och utfattig, Matty vägrar se livet i moll, trots att hon fått lägga sina egna drömmar åtsidan, en var att bli konsertpianist, så är hon nyfiken och öppen.
Mark Gorman har skrivit en självbiografi som Matty läser. Hon upptäcker att de båda vuxit upp i samma del av London, lekt på samma gator och skolgårdar. Matty bestämmer sig för att skriva till den berömde konstnären och mot förmodan så får hon svar.
En brevväxling uppstår till en dag Matty tar mod till sig och åker för att besöka Mark Gorman.
Det blir lite av en chock för Matty att upptäcka den misär i vilken Mark lever och bor. Nu upptäcker hon alla hans lögner om hans arbeten, viktiga besök och middagsbjudningar.
Lena Söderbergs Matty är en naiv, men varm och känslosam kvinna. Hon pendlar mellan eufori, enbart för att ha fått kontakt med den berömde konstnären, och rädsla över vad hon sedan upptäcker. Hon vet inte hur hon ska tolka sina känslor i sina möten med Mark.
Mark har förlorat sin kraft att skapa, gud ska veta att han försöker, men han finner alla tänkbara ursäkter varför det inte blir till någon ny utställning, och vem ska förresten hänga den när alla hans gallerister slutat höra av sig.

Mark blir svarslös när Matty ställer frågor om hans konst och målande och som alltid när svaren tryter så blir Mark arg och elak. Men, samtidigt blir han intresserad av denna kvinna som så abrupt tagit sig in i hans liv. Han blir upprymd över deras nostalgikonversationer, han blir glad att kunna ta med henne till de stora museerna för att där föra intressanta diskussioner om den konst de tillsammans betraktar. Han framfusigt och hon avvaktande.
Arnold Wesker har skapat en väldigt intressant och tänkvärd dialog mellan dessa två ensamma själar. Prestigen att inte kunna kliva ner från piedestalen och ge livet en ny chans. Fasaden bakom kändisglorian och ångesten att prestera och återupprepa tidigare succéer samt hur öppenhjärtlig naivitet kan vara ett framgångrecept skildras med värme.

Det känns som om Olle Söderberg har hittat sin Gorman, bitter, men törstande på liv. Snabba växlingar mellan skratt och ilska, samt den inneboende förtvivlan när hans skaparkraft sinat.
Lena Söderberg har också hon funnit sin Mathilda, men jag tycker hon hålls i lite för stränga tyglar. Matty far mellan naiva tonårskänslor till att känna sig enormt förnedrad av Marks häftiga humörsvängningar. Hon blir osäker när Mark använder sitt intellekt och vokabulär som medel för att freda sina tillkortakommanden, men blir samtidigt oerhört upprymd och lite stolt när hon märker att hon egentligen står mycket stadigare på sina ben än vad den store konstnären gjort på mycket länge. Dessa känslor och känslosvängningar borde kunna få lite större utrymme.
Upplägget är lysande, premiärscenen är trång, men med enkla medel funkar det bra ändå. Brevväxlingen är delvis inläst, men med snygga övergångar till de båda aktörerna som växelvis läser/läser upp sina brev. Det känns kanske något lite trevande i starten och dialogen tar inte full fart förrän i slutet av första akten när de båda träffas för första gången. Stämningar, scener och situationer förstärks genom bilder som projiceras på scenens bakvägg.
Olle och Lena Söderberg har tagit till sig en ganska tuff uppgift, men med den rutin de skapat genom tidigare ”Timmarna med Rita” och ”Rut och Ragnar” samt det faktum att de på köpet blivit ett par ”på riktigt” under den resan gör att det funkar väl. Som de tidigare uppsättningarna kommer även Groupie att växa med tiden, det tar några föreställningar innan allt sitter. Gunnar Hjorts musik och Dan Lekbergs bilder förhöjer också helheten ett extra snäpp, så blir det gärna när flera konstarter möts.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *