Recension av Körsbärsträdgården

Publicerad i Karlskoga-Kuriren augusti 2009
TEATER
KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN
av Anton Tjechov
Regi:   Lars G Thelestam
Medverkande:
Ljubov Andrejevna Ranevskaja, godsägarinna   –   Lena Söderberg
Anja, hennes dotter   –   Anna-Lotta Eriksson
Varja, hennes fosterdotter   –   Jennifer Ljusterås
Leonid Andrejevitj Gajev, Ranevskajas bror   –   Dag Stranneby
Jermolaj Alexejevitj Lopachin, köpman   –   Olle Söderberg
Pjotr Sergejevitj Trofimov, student   –   David Levi
Boris Borisovitj Simeonov-Pistjik, godsägare   –   Johnny Strinnholm
Charlotta Ivanova, guvernant   –   Gunilla Pihlblad
Semjon Pantelejevitj Jepichodov, bokhållare   –   Styrbjörn Åkesson
Dunjasja, husa   –   Torun Åkesson
Firs, betjänt   –   Lennart Jinnestrand
Jasja, ung betjänt   –   Giovanni Falcone
Hästkarl, Förbipasserande, Stationsinspektör   –   Tomas Bergström

Återhållsam premiär av Körsbärsträdgården
När Körsbärsträdgården uruppfördes i Moskva 1904 av den store skådespelaren och regissören Konstatin Stanislavskij så vredgades Anton Tjechov över att pjäsen satts upp som en tragedi när författarens intention var att skapa komedi.
När samma pjäs nu spelas på Teater Nolbys friluftsscen är det delvis just denna fråga som i huvudsak upptar min hjärna. Låt vara att det viktigaste inte är att genrebestämma pjäsens budskap, men jag förstår att detta är ett problem som samtliga regissörer och ensembler slåss med när de tar sig an verket.
Jag vet inte alls hur Lars G Thelestam ser på denna fråga, men jag gissar att han tagit en hel del fasta på tragiken i historien. Jag lutar personligen också mer åt Stanislavskijs tolkning än författarens idé. Visst finns komik, men grundtonen i detta drama är tragisk. Den obeskrivligt naiva godsägarinnan Ljubov Andrejevna Ranevskaja och hennes patetiske, biljardspelande bror som enbart ser den nya världen som Ryssland är på väg att möta som vulgär är inte komik. Den nyrike bondsonen Lopachin oförmåga att fria till Ranevskajas fosterdotter Varja är inte heller annat än tragiskt. Dock finns det en hel del av komik i dialogen och jag ser det som upp till varje regissör i vilken grad den ska få dominera eller stå tillbaka. Det resterande ligger i skådespelarens uttryck. Som den snubblande bokhållaren Jepichodov, den ständigt panke men glade godsherren och grannen Simeonov-Pistjik samt guvernanten Charlotta Ivanova med sin mjukishund och sina kortkonster. Deras inslag är ibland rent av farsartade, men ger egentligen inte pjäsen någon komisk grund.
Navet är Ljubov Andrejevskaja Ranevskaja som återvänder till Ryssland med sin bror och dotter efter några år i Paris. Alla pengarna är slut och nu måste familjegodset med den vackra och berömda körsbärsträdgården säljas på auktion för att räntorna ska kunna betalas.
Den nyrike Lopachin, vars far och farfar varit livegna bönder på godset vill hjälpa, men de naiva syskonen ser bara hans förslag som vulgära. Att hugga körsbärsträdgården för att bygga sommarstugor är uteslutet. Dottern Anja förstår inte heller hon allvaret utan ömkar endast sin mors sorg. Det lilla förnuft som finns i huset står fosterdottern Varja för. Hennes roll ligger mitt emellan tjänstehjon och herrskapsfröken och hon oroar sig ständigt för bristen på pengar och hoppas att hon kan bli gift med Lopachin och därmed få stanna som husfru på godset.
Den evige studenten Trifomov står för det Ryssland som komma skall. Hans tankar om en meningsfull framtid tangerar vad han då inte känner till men som knappt tjugo år senare ska bli revolutionens Ryssland. Detta samtidigt som hans slits av sin kärlek till Anja, något han inte vill erkänna ens för sig själv.
Teater Nolby har åtagit sig en svår uppgift när de valde att spela Tjechovs Körsbärsträdgården. Ändå tycker jag de har lyckats relativt bra, men jag saknar något i utspelet. Mycket är alldeles för återhållsamt, eftertänksamt och lite för tamt. Det finns många möjligheter till ett yvigare utspel på flera händer som skulle kunna ge lite mer ”tryck” i föreställningen.  Den biljardspelande brodern Leonid Andrejevitj Gajevs (Dag Stranneby) ibland lite poetiska utspel saknar den riktiga glöden, likaså Ranevskajas (Lena Söderberg) svängningar mellan djup sorg och naiv bekymmerslöshet.  Mest gillar jag Jennifer Justerås Varja och David Levis Trofimov, de har väl hittat sina karaktärer. I övrigt känns det, som sagt, lite återhållsamt.  Det är inte så att något faller ur, men om den utlovade ”komik med eftertanke” ska få utlopp finns det mer att ge. Eftertanken finns som en röd tråd i Tjechovs manus, men jag saknar lite av hans tänkta komik.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *