Recension av Haren & Vråken

Publicerad i Karlskoga-Kuriren  augusti 2008
TEATER
Haren & Vråken av Lars Forsell
Regi: Hans Jansson
Musicus: Gunnar Hjort
Medverkande:
Lena Loucif, Olle Söderberg, Styrbjörn Åkesson, Tomas Bergström, Marcus Karlsson, David Levy, Ingrid Langaard, Elin Renklint med många fler.
Betyg 4

En händelserik dag på Haren & Vråken
Den svenska sommaren kan vara nyckfull, det känner vi till. Så ock denna premiärkväll när Teater Nolby har premiär för sin uppsättning av Lars Forsells Haren & Vråken.
Uppsättningen sker på historiskt mark. Nolby var på den tid det begav sig sista skjutsställe innan Loka Brunn. När man vandrar upp mot den vackra Bergsmansgården där Haren & Vråken utspelas så traskar man på den gamla Kungsvägen där många av våra kungar rest för att dricka brunn vid Loka. Publiken visas in på Kungsvägen av tidsenligt klädd guide och får ett stycke 1700-talshistoria sig till livs av nämnd guide men också av löpsedlar från ”Ordinarie Post Tidender” där man, bland andra världsnyheter, kan läsa att Kerstin Olsdotter stämts inför tinget i Karlskoga för trolldom. På vägen in mot Nolby står också vaktposter och visar vägen. Man lämnar helt enkelt vardagen bakom sig och kliver rakt in i 1700-talet. Väl framme finns också möjlighet att inta en måltid i den gamla värdshuskällaren eller varför inte köpa en picknickkorg som kan avnjutas i gröngräset.
Historien utspelas under en enda dag, den 19 augusti 1772. Då inledde Gustav III en oblodig statskupp i huvudstaden och återtog så att säga makten i riket.
Ulla Winblad har flytt stadslivet och för surt förvärvade penningar har hon köpt värdshuset Haren & Vråken. Där vill hon att hennes 15-åriga dotter Anna Britta ska få en annan uppväxt än den hon själv fått uppleva bland de smutsiga gränderna i ett fattigt Stockholm. Ulla är livrädd att hennes dotter ska råka illa ut så hon gör allt som står i hennes makt för att beskydda henne, i synnerhet mot traktens karlar. I kretsen runt Ulla Winblad och hennes värdshus finns även Bellman och urmakaren Fredman som vi alla känner från Bellmans diktning.
Just denna dag, den 19 augusti 1772 drar en skvadron ur Nerikes- och Wermlands regemente förbi Ullas Haren & Vråken på sin väg mot Stockholm för att stödja kungen i hans kupplaner. General Piper beslutar sig för att göra ett stopp vid värdshuset och samtidigt får kapten Rytterstjerna nys om den vackra Anna-Britta och blir intresserad.
Kaptenen smider onda planer och tar hjälp av sin kalfaktor, den timide Kalle från Karlstad som också har med sig sin fästmö, den sturska Karna, på marschen mot huvudstaden.
Ulla bjuder sina gäster på picknick där också ficktjuven Guntlack får plats till generalens förtret. Bellman träder in i festligheterna med sin luta och sina visor. Men, mitt under sång och glamman rövas Anna-Britta bort av maskerade militärer och snabbt förvandlas glädjen till sorg, rädsla och bestörtning.
Haren & Vråken utspelas i tre akter och har således två pauser där också scenerna förändras genom att läktaren, lite finurligt, vrids en kvarts varv och ger fokus mot en ny spelplats.
Skådespeleriet är lite ojämnt och visst kan lite premiärnerver blottas här och där. Olle Söderbergs mustige Fredman och Ingrid Langaards sprudlande Karna tillsammans med David Levys Guntlack ger dock en ryggrad och plattform till de övriga aktörerna att verka från. Olle Söderberg visar en än gång att hans plats är på scenen och inte bakom. Vi får även exempel på den sångröst han en gång skolade vid Norrlandsoperans kör i början av sin brokiga teaterkarriär. Lite ringrostig kanske, men i slutscenen där han stämmer upp i ”Karon i luren tutar” så kan man ana sångfågeln i hans bröst.
Med brett Karlsta´mål på sin tunga virvlar Ingrid Langaards Karna yrt genom berättelsen och står med sin sångbegåvning för en stor del av behållningen.
En bild som också etsats sig fast är Styrbjörn Åkessons (Kapten Rytterstjärna) avskyvärt kalla och nonchalanta anlete när han villigt erkänner sina illgärningar inför modern, Ulla Winblad.
När Marcus Karlssons Baron Silvergrå, ungefär en kvart in i föreställningen stämmer upp i ”Upp Amaryllis” kommer de första regnstänken. Samtliga huvuden i publiken ser upp mot himlen och upptäcker samtidigt avsaknaden av taket på den ”regnsäkrade” läktaren som utlovats i annonseringen.

I första pausen delades regncaper ut och de behövdes sannerligen. Under senare delen av kvällen öppnade sig himlen och fullständigt dränkte både publik och aktörer. Apropå det där med nyckfull svensk sommar.
De tappra skådespelarna genomförde dock sina plikter med den äran trots de något blöta omständigheterna. Till och med lite improviserad ironi mot vädergudarna kunde upptäckas i några dialoger. Speciellt Ingrid Langaard hade svårt att hålla sig för skratt när regnet tog i som värst.
Efter föreställningen lovade regissören Hans Jansson att i fortsättningen ska ett tak finnas över läktaren och det kan nog behövas så som årets augusti har presenterat sig så här långt.
Haren & Vråken vid Nolby är ett behjärtansvärt projekt som smits av Olle Söderberg och Lena Loucif med vänner. Samtidigt ett medvetet vågspel att lägga föreställningarna drygt två mil utanför Karlskoga, mitt ute i obygden. Som alltid när det gäller teater i det fria så kan vädret spela många spratt. Det fick också premiärpubliken bittert erfara.
Teaterprojektet håller absolut ihop, trots viss ojämnhet. Ska man klaga på något så är det hörbarheten. Det gäller verkligen för skådespelarna att använda alla sina förvärvade röstresurser och spelar ut. Annars blir det ibland lite svårt att hänga med i dialogen.
Lars Forsells lite mörka berättelse med en politisk underton och en hel del humor i dialogen är sevärd och det finns många bra skådespelarprestationer att ta med sig hem. Ett drygt tiotal av Bellmans många sånger, både välkända och mindre kända, är insprängda i manuset som stämningsfullt ackompanjeras av Gunnar Hjort.
Så ta ett paraply i handen och sko er klokt (Kungsvägen fram till spelplatsen blir lätt lerig i regnet) och ge Teater Nolby en chans. Ta gärna med en ficklampa så hittar ni lite lättare er bil på parkeringen nu när augustimörkret sakta sänker sig och påminner om en antågande höst.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *