Mormors svarta ögon

TEATER
Mormors svarta ögon
av Tanja Lorentzon
Personregi Lotta Tejle
Medverkande: Tanja Lorentzon och Jukka Korpi (inspelad röst)
Animation: Per Johansson
3 kurrar

Tänkvärt och alltid lika aktuellt
Att förlora sitt språk är att förlora en del av sin identitet
detta fenomen har en central betydelse i Tanja Lorentzons monologföreställning ”Mormors svarta ögon”.
Det kom cirka 200 000 finländare till Sverige under
60- och 70-talet. Svensk industri gick på högvarv och man skrek efter
arbetskraft. Idag har Tanja 450 000 landsmän som är födda i Finland och som har
minst en finländsk förälder.
Tanjas monolog har spelats för en stor och tagen publik på Dramatens scen och
är nu på turné med Riksteatern. I onsdags var det dags för Karlskoga och
Folkets Hus. Det är en monolog runt tre kvinnoöden, mormor Mirja, mamma Terttu
och Tanja själv. Men även om rötter, ett förlorat språk, drömmar och utsatthet.
Vi möter den tioåriga Tanja som berättar att mormor är död. Den finska
mormodern med det svarta håret och de svarta ögonen som i unga år blev änka när
morfadern fick sätta livet till under andra världskriget. Tanja förmedlar alla
de tre kvinnornas tankar och känslor i en enda lång monolog på cirka en och en
halv timme. På väggen projiceras, som en bakgrund en finurlig animering som tar
publiken med till olika platser utifrån Tanjas rollbyten.
Vi får ta del av mormors brevväxling med sin man vid fronten, hur hon till sist
får meddelandet som gör henne till änka. Vi får också följa Tanjas mor och
hennes första kontakter med det nya landet Sverige dit hon flyttat under tidigt
60-tal med man och barn. Hur de slukades upp av den enorma finska invandringen
vilket hindrade möjligheten till att integreras i det nya samhället och den nya
kulturen. Skilsmässan från mannen och det ofrivilliga utanförskapet som innebar
att de hamnade utanför både det finska och det svenska. Tanjas uppväxt i
förorten och de vedermödor det förde med sig att sticka ut och nedvärderas som
finne och samtidigt vara lika utanför i den finska kulturen och kontakten med
mormor då de inte längre förstod varandra. Tanja slutade tala finska i
fyraårsåldern, ett beslut som togs av modern efter skilsmässan. De bytte namn
till ett svenskklingande. De skulle bli fullvärdiga svenskar och slippa skämmas
för sitt finska ursprung, samtidigt som de då avskärmades från sina rötter.
Tanja Lorentzons text är lätt att ta åt sig. Det är ett stycke vardagshistoria
om vikten att våga vara sig själv. Den är både gripande och humoristisk och
lika aktuell som någonsin. Framförandet är också lättsamt, kanske saknade jag
ibland ett lite starkare uttryck, men den växer under hela föreställningen och
bryter bland annat ut i både tango och fotboll.
Tanja ger en tänkvärd bild av den frustration det innebär att vara andra
generationens invandrare och därmed stå mitt emellan två kulturer och
egentligen inte fullt tillhöra någon. En viktig berättelse för oss alla oavsett
från vilket perspektiv vi sett eller upplevt utanförskap.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *