En midsommarnattsdröm – När drömmar blir till verklighet

TEATER
En Midsommarnattsdröm av William Shakespeare
Bearbetning och regi: Gustav Deinoff
Producent: Peter Krantz
Scenografi: Lars Jansson
Musik: Åke Norén och Andreas Aspeli
Medverkande:
Viveca: Malin Müller
Helena: Sylwia Rakowska
Danne Go: Simon Olsson
Lars Anders: Figge Norling
Näcken: Gustav Deinoff
Skogsrået: Annika Lykta
Puck: Astrid Kakuli
Peter Krantz: Peter Krantz
Eva Dällerud: Eva Dällerud
med många , många flera
**** (4 kurrar)
Kanske det mest fantastiska med William Shakespeares klassiska dramer är dess tidlöshet. De har något att ge alla generationer efter honom. Stunder av eftertänksamhet, humor, dramatik och naturligtvis passionerad kärlek.
De flesta av hans verk har av många regissörer flyttats runt i tid och rum och de olika karaktärerna har tolkats om för att passa in i den aktuella tid där dramat nu utspelar sig.
Så har också regissören Gustav Deinoff gjort när han bearbetade En Midsommarnattsdröm som jubileumsföreställning till teaterföreningen Lysets 25-årsfirande. Gustav har också lyckats alldeles utmärkt med att förflytta detta grekiska drama och sagospel till Karlskogas utkanter och samtidigt också lyckats behålla mycket av originalmanus utan att få det alltför högtravande. Vi får höra Hermia, eller Viveca som hon här heter, Degerfors egen orienteringsdrottning, deklamera ur djupet av Shakespeares texter samtidigt som hennes älskare Lysander, eller Lars Anders i Deinoffs version svarar på kortfattat brett karlskogamål.
Den ursprungliga handlingen finns i botten och följs till punkt och pricka, eller ja, åtminstone nästan. Gustav har utnyttjat de hemvändande proffsens erfarenheter, det rutinerade Lysetgänget och Kulturskolans ungdomars entusiasm på ett ypperligt sätt. Teaterföreningen Lysets filosofi att alla ska kunna vara med ges fullt utrymme.
Vi får möta de fyra ungdomarna vars kärleksproblem skogens väsen försöker hjälpa dem att lösa, med alla de förvecklingar det för med sig. Älvkungen Oberon har här blivit Näcken och hans drottning ett skogrå. Väsen som vi i Värmland känner oss lite mer bekväma med än de grekiska alferna.
De sex hantverkarna som bestämmer sig för att öva in ett skådespel är här naturligtvis teaterföreningen Lyset som spelar sig själva.
Gustav Deinoff berättade i vårt möte inför jubileumsföreställningen hur mycket Peter Krantz betytt för hans teaterkarriär. Nu betalade Gustav tillbaka lite genom att ge Peter stor betydelse i föreställningen när han spelar sig själv eller kanske mer myten om sig själv som den store skådespelaren. Peter antar utmaningen och gör det med den äran när han tolkar den självsäkre Bottens roll.
Eva Dällerud, den vid sidan om Peter Krantz som är Lysets alltid uppskruvade drivfjäder, gör en lysande prestation som regissör i teatersällskapet. I hennes prolog till den pjäs som till slut blir spelad tycker jag mig ana den lite sköna naivitet som man bland annat känner igen från en Lena Nyman i högform.
Gustav Deinoffs sambo Astrid Kakuli gör en frejdig Puck, skogens busfrö, en tidlös figur som gillar när det blir lite kaos. Det blir det också när hon förväxlar de båda kärlekskranka karlskogagrabbarna Danne Go och Lars Anders.
Musiken har hamnat i 50-talet och framförs av The Rockabilly dreamers. Åke Norén och Anders Aspeli står för nyskriven musik.
Valet av spelplats är optimal utifrån handlingen, Lars Janssons scenografi enkel och funktionell. Publiken blir naturligt involverad då entréer sker från alla håll.
Gustav Deinoffs dröm om ett hemvändarprojekt och Lysets ambitioner att göra något extra till sitt 25-årsjubileum sammanföll här i ”Gropa” vid foten av Rävåskullen och kan inte stavas på annat sätt än succé. Skratten var många även om en del hamnade på lite oväntade ställen. Publiken trivdes.
Det känns nästan lite förmätet att ge personlig kritik efter ett skådespel som detta. Jag tjuvlyssnade lite på Gustav Deinoffs samling med skådespelarna precis innan premiären där han lågmält hyllade kollektivet och beskrev var och ens uppgift som lika viktig. En anda han är uppväxt i. Visst visar Figge Norling att han är en etablerad och väldigt driven skådis, dessutom med en äkta och skön spjuveraktighet, lite som en överårig Anderssonskans Kalle om ni förstår vad jag menar. Likaså är de övriga hemvändarna så professionella man kan förvänta sig.
”Ninni” Langaards vackra stämma icke att förglömma och Sylwia Rakowska gör alltid bra ifrån sig.
Nej, jag väljer, trots ovanstående små omnämningar, att ge hela ensemblen fyra kurrar med en snudd på maximala fem. Enda anledningen att denna premiärföreställning inte får en femma är vetskapen om att den bara kommer att bli bättre efter hand. Till lycka för den som har sin

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *