Molières Den inbillningssjuka – en reflektion

Teater Nolby – mellan Karlskoga och Loka Brunn

Teater Nolby
Den inbillningssjuka av Molière
Översättning: Anders Bodegård
Regi: David Levi och Olle Söderberg
Producenter: Olle och Lena Söderberg
Scenografi: Olle Söderberg
Medverkande: Gunnar Hjorth, Jennifer Justerås, Karolina Höijer-Källström, Lena Söderberg, Olle Söderberg, Giovanni Falcone, Leonard Berge, David Levi, Alexander Breivald, Johan Nilsson, Mikael Forsberg samt barn från Teater Nolbys teaterskola.

Den 21 juli var det premiär på årets sommarteater på Teater Nolby. En premiär som jag bevistade och som jag också recenserade för kulturdelen.com, se. Läs gärna: http://www.kulturdelen.com/2012/07/23/teater-nolby-den-inbillningssjuka-av-moliere

För er som möjligen inte vet så spelas Den inbillningssjuka av Molière. En reflektion över makt och dåtidens läkekonst av genrens mästare. Den uruppfördes 1673 med Molière i huvudrollen. Det blev hans sista scenframträdande. Efter en föreställning drabbades han av blodstörtning och avled.
Trots att mycket vatten runnit under broarna sedan dess så finns det en hel del som fortfarande är aktuellt.
Nåja, denna reflektion handlar mer om att jag, efter att ha upplevt premiären, som alltid är lite speciell, så återsåg jag föreställningen två veckor senare. Varför? Jo, det är väldigt intressant att se hur en föreställning eventuellt utvecklas och så att säga ”sätter sig” efter ett antal framträdanden inför publik. Det spelar ingen roll hur många gånger man repeterar innan. Det är inför publiken man utvecklas. Kanske också recensionerna påverkar, men det tror jag är marginellt. Gensvaret från åskådare i kombination med att hela ensemblen släpper premiärnerverna och går djupare in i sina roller, hittar och filar på karaktären gör ofta att uttrycket blir tydligare. Man blir trygg med sin gubbe helt enkelt.
Det finns flera översättningar av ”Den inbillningssjuka” eller ”Den inbillade sjuke” som den normalt heter. Alla med sin speciella karaktär. Teater Nolby har valt en lite modernare upplaga av Anders Bodegård. Man är kvar i 1600-talet, men språket är mera i nutid. Klokt, det gör det enklare för publiken. Teater Nolby har också valt att göra en sprudlande och mustig föreställning med några riktigt farsartade mellanakter. I manus finns just en sådan med några moriska dansare som jag tror de flesta uppsättningar helt enkelt valt  bort. Det har nu inte Nolby-gänget. Detta är också den enda del i föreställningen som lite ”flippar ut” och går lite över gränsen.  Möjligen kan också apotekaren Fleurants karaktär också överdrivits en del. Detta tyckte om inte annat KT:s recensent Benny Abrahamsson som litegrann sågade föreställningen på grund av dessa ”överdrifter”. Så kan man givetvis se men då stänger man också igen dörren för den frihet varje uppsättning har i sitt skapande.
Nej, jag tycker Teater Nolby funnit, ett för publiken, utmärkt uttryck för den typ av besökare som gärna vill se och uppleva sommarteater i denna vackra och speciella Nolsoknamiljö.
Har det då hänt något efter två veckor, har det skett någon utveckling?  Ja, kanske i finliret. Trygghet har infunnit sig i agerandet, det känns att man vet var man har varandra. Annars tycker jag nog det satt rätt bra redan vid premiären. Att publiken är med på noterna ger givetvis krydda till helheten även om risken då finns för visst ”överspel”.  Speciellt i de farsartade mellanakterna.
Ryggraden i uppsättningen är de tre kvinnliga huvudrollerna, det påtalade jag redan i min recension. Deras dialog har ytterligare utvecklats. De har hittat en perfekt känsla och harmoni i spelet mellan varandra. Hatkärleken mellan husmor Arganne (Lena Söderberg gör sin bästa rollprestation hittills) och husan Toinette (Frodigt uttryck av Jennifer Justerås) drar ner många välförtjänta skratt och den väna och kärlekskranka dottern Angeligues förtvivlan över budskapet att modern dött frambringar en tår även i mitt öga. En stor eloge även till Teater Nolbys egen hovbard Gunnar Hjorth. Han har inte bara nykomponerat all musik och vackert framfört den på sin gitarr tillsammans med basisten Mikael Forsberg. Han gör också en talroll som en av tjänarna i huset inkluderat en vacker kärleksaria till Toinette och han gör det utan att alls darra på manschetten.
Det är femte året i följd som Teater Nolby spelar sommarteater på sin gamla bergsmansgård. Det är utan tvekan den bästa uppsättningen hittills. Allt har utvecklats. Inte minst miljöerna runt själva spelplatsen. Precis som på Dramaten kan du i pausen få ett glas rött. Därtill en matkorg att lite på picknickvis avnjuta i den vackra omgivningen. De två hästarna som stilla betar tillsammans med några får, sjön Immen i bakgrunden och den kvällsbelysta grusvägen ner till parkeringen är i sig ren poesi. Att bevista sommarteater på detta vis är en totalupplevelse som upplivar både kropp och själ. Redan nu så ser vi fram emot nästa års uppsättning. Då ges Figaros Bröllop som talteater. Annars väl mest känd som opera av Mozart.

BJÖRN REIMERS

 

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *