West Coast-sväng när Peter Asplund hyllade Marty Paich

 

Publicerat i Karlskoga-Kuriren 2011-03-04

* * * *
Jag har sett och upplevt de flesta konserter på jazzklubben i Karlskoga åtminstone de senaste 3-4 åren. Har i väldigt många recensioner och artiklar hyllat kvalitén och kompetensen på den svenska jazzmusikerkåren. Jag vill inte på något sätt säga att jag slutat att imponeras, att jag blivit blasé.  Jag är fortfarande lika förundrad över att det fullständigt dräller av världsmusikanter i ett förhållandevis litet land inom en hyggligt smal genre, samtidigt som man, lite otäckt, numera kanske tar det för givet. Speciellt när det kommer ett 10-mannaband, ledda av ett namn som Peter Asplund.
Dock, det som verkligen imponerar på mig denna gång är två saker: för det första att man kan slänga in fyra vikarier i bandet, lira igenom några låtar en gång och sedan upp på scenen utan några som helst problem. Det imponerar oerhört! Det andra: Jag frågade Peter Asplund hur han fått tag på Marty Paich originalarrangemang, vilket man flaggat för att man använder. Nja, svarar Peter, de går nog inte att få tag på, vi har, några i bandet med Martin Sjöstedt i spetsen, skrivit av musiken genom att lyssna på skivorna?! Fattar ni? De har suttit och plockat ut varenda stämma och varenda ton från en dektette, ett 10-mannaband från ett antal skivor och på så sätt kopierat originalarrangemangen. Det imponerar!
Hur lät det nu då? Ja, det inleddes med Miles Davis ”Walking” och det kanske satte ribban, för sedan radades upp på ett pärlband en rad musikaliska upplevelser av den underfundige arrangören Marty Paich. En mikrofonkåt Peter Asplund gav också långa berättelser av ”värdelöst vetande” i sitt mellansnack och fick, som alla musikanter som får tag på en mick, chansen att dra en radda musikerskämt.
Argentinaren Gustavo Bergalli, som för kvällen ersatte den levande legenden Jan Allan stod för kvällens själsliga gåshudsupplevelse i en grym version av Mel Tormés och Robert Wells ”Born to be blue”. Tänk att det enkla oftast är det bästa.
Sjöstedts och Asplunds Dektette består av en skön blandning av ungdom och erfarenhet. Medvetet enligt Peter Asplund. Trombonisten Bertil Strandberg och pianisten Petter Carlsson står för det senare och utgör också, tillsammans med Bengt Stark bakom trummorna, det hjärta som ger blodomloppet stadga. Klas Toressons tenorsax får väl då symbolisera ungdomlig hängivenhet och kreativitet, men det finns även i Magnus Bloms barytonsax samt Fredrik Oscarssons och Jonne Bentlövs trumpeter.
Peter Asplund har nått den del av karriären då han själv väljer sina framträdanden. Han lirar med Bo Kaspers och Lisa Nilsson, inte bara för att han är en bra trumpetare utan för att han just är Peter Asplund. Det är bara i ett sådant läge man lyckosamt kan driva ett projekt liknande denna dektette.
I inledningen av andra set tar Peter med publiken på några Mel Tormé-upplevelser enbart med en trio bakom sig. Så har denne musikaliske mångsysslare visat att han också kan sjunga.
När jag packar ihop och glider ut mot utgången gör jag det till Duke Ellingtons toner i ” It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got That Swing)” och jag kan bara, i mitt still sinne, hålla med.  Dessa 11 herrar har under några timmar en vanlig onsdagskväll i mars, när man egentligen enbart går och väntar på vårsol, bevisat att så är det nog. Utan sväng i livet spelar det nog ingen roll om det är vår eller höst.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *