Turnépremiär för Nordman

Håkan Hemlin

MUSIK
Nordman, turnépremiär på Statt i Karlskoga
Bandet:
Håkan Hemlin, sång
Mats Wester, nyckelharpa, sång
Larsa Larsson, mandola, gitarr
Håkan Löfstedt, gitarr
Stefan Sköld, bas
Marcus Losbjer, trummor.
+ + +

Karlskogapubliken tog emot Nordman med öppen famn
Mottagna som hjältar, framburna som hjältar och hyllade som hjältar. Publiken i Karlskoga öppnade stora famnen när Nordmangrabbarna Håkan Hemlin och Mats Wester tillsammans med sitt  band intog scenen på Statt på fredagskvällen. Det var nästan lite popbandskänsla à la 60-talet.
Fast egentligen vet jag inte om Nordman är något exeptionellt liveband, där känner jag mig lite kluven. Personligen lyssnar jag hellre på deras nya platta tillbakalutad i bästa fåtöljen för att riktigt ta in känslan, framförallt i Py Bäckmans fantastiska texter. Håkan Hemlins utstrålning i sin kontakt med publiken är heller inte något att skriva hem om. ”Fan, va´ kul det här är” skriker han plötligt ut, men ser samtidigt ut som han nyss begravt sin bror. Inte heller Mats övertygar i mellansnacket. Men vänta, missförstå mig inte nu, det de istället ger är sin fantastiska känsla i den musik de levererar och det räcker väldigt, väldigt långt. Det finns få, om ens någon, sångare med Håkan Hemlins lidelse och vemod i röst och gester som är så fullkomligt i harmoni med den musik och de texter som förmedlas. I det hänseendet står Nordman i en egen klass för sig.
Kvällen på Statt var en kompott av Nordmans hela karriär. Allt från den allra första singeln ”Förlist” till några spår från den nysläppta plattan ”Korsväg”, bland annat titelspåret samt ”Om Gud var jag” som är en personlig favorit.
Publiken var med på noterna, trycket var högt, men det var först när de gamla dängorna kom fram som det riktigt tände till. ”Ännu glöder solen”och ”Be mig” skapade allsångskänsla som skulle fått Skansenpubliken att skämmas, men det var ändå extranumret ”Vandraren” som slog taket av Stattbyggnaden. Det behövdes bara några accord för att få igång publiken, vilket fick Mats Wester att med kroppsspråket teckna hur ståpälsen reste sig över hela kroppen. Grymt och mäktigt.
2010 års Nordman är lite tillbaka där det började. De öser ur samma folkmusikens källa och kryddar med samma rockkänsla som tidigare. Py Bäckmans välanpassade texter ligger som en blandning av mjuk gräddkola och taggtråd i Hemlins mun och gör det hela genuint och vackert. Det är i alla fall så jag vill ha Nordman.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *