Trinity – en treenighet som trollband

MUSIK
Cupol Jazz & Blues Club
Trinity
Karl Olandersson, trumpet
Andreas Hellkvist, hammond B3
Ali Djeridi, trummor
Betyg: 4

Recension publicerad i KT/KK 2014-02-21
Kvällen började med en liten hyllning till trumpetaren Karl Olandersson. Cupol Jazz & Blues Club:s ordförande Acke Svensson delade nämligen ut ett diplom till Karl O då han denna kväll besökte jazzklubben i Karlskoga för tionde gången.

Karl Olandersson är värt ett litet egen kapitel. Denne relativt unge trumpetare har jag personligen följt i tiotalet år och därmed fått uppleva hans utveckling. Idag en fullfjädrad, oerhört ambitiös och kompetent musikant med driven känsla och enorm fantasi som trollbinder en kunnig publik, som här på Karlskoga jazzklubb. Karl gör bort emot 200 spelningar om året i kanske tio olika konstellationer. Imponerande! På frågan var han trivs bäst så blir svaret att just i detta band, Trinity, där han får full frihet att uttrycka sig känns det extra bra. Låtarna är i mångt och mycket traditionella standards, med undantag för några egna kompositioner. Amerikanska sångboken är något vi är uppväxta med säger alla tre och tycker inte det är något problem att lira dessa melodier om igen. Ett verkligt bra arrangemang kan vara lika spännande som en nyskriven låt, tycker grabbarna i Trinity och det är väl svårt att inte hålla med för precis så artar sig kvällen på Harry´s denna onsdagskväll. Nygammalt.
Låtvalet är välmixat, det är allt från Gerswin till Lennon/McCartney där även några egna har stoppats in. Exempelvis en riktig rökarversion av Errol Garners Misty, varvat med en komposition av trummisen Ali Djeridi kallad Johanna. En vacker, vemodig och stämningsfull låt där samtliga visar sin känsla. Ali är den där jazztrummisen som verkligen spelar trummor och inte bara slår. Hans närvaro kan tydligt utläsas i hans anletsdrag. Andreas Hellkvist är brilliant bakom som Hammond B3:a, både flyhänt och flyfotad och samtidigt begåvad med sinne för den där viktiga avvägningen mellan virtuos teknik och inre, äkta känsla.
Kvällens avslutning vad magnifik och belönades också med stående och mycket välförtjänta ovationer. Sista låten var Horace Silvers The Preacher, kanske mer känd som Jazzbacillen med Siw Malmqvist, i en ruggig version där Karl O tog en tur med sin trumpet ut bland publiken och där samma publik samtidigt fick ett ansiktsuttryck som kan liknas med barnens på julaftonskvällen. Extranummer blev Barbro Hörbergs Med ögon känsliga för grönt. En avslutning som smekte som en ljum sommarvind genom lokalen och spreds likt den helige ande till varje närvarandes själ. Ett sådant där tillfälle när musiken på sitt eget trolska sätt fyller upp, smeker och läker. Det sker bara någon gång ibland. Då tiden stannar upp och magi skapas för några mycket korta ögonblick.

BJÖRN REIMERS

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *