The Phat Pack underhöll och fick fint gensvar

MUSIK
Cupol Jazz & Blues Club
The Phat Pack
Martin Pålsson, sång och trombon
Patrik Eriksson, trumpet
Per Wallmyr, tenorsax
Gustav Lindh, trombon
Gunnar Åkerhielm, piano
Robert Erlandsson, bas
Sebastian Ågren, trummor
Betyg: 2

Under namnet The Phat Pack och i hård konkurrens med BIK Hockey´s sista chans att få spela om en elitserieplats äntrade sju glada gossar scenen under Cupol Jazz & Blues Club´s fana för att, som programmet skvallrade om, ge en hyllning till den världsberömda supertrion The Rat Pack.
The Phat Pack är alltså en travesti på den mycket kända superartistkonstellationen med medlemmar som Dean Martin, Sammy Davis Jr och Frank Sinatra. Kvällens program sa också att publiken skulle få uppleva en gedigen hyllning till dessa tre herrars klassiska Las Vegas Shower. Ett inte helt oävet uppdrag, även för den mest kompetente musiker och scenartist.
Många myter existerar runt detta världsberömda gäng som också bestod av Peter Lawford och Joey Bishop. Det sägs att det var skådespelerskan Lauren Bacall som gav dem namnet efter att ha sett dem rumla in på hotellet efter en helnatt på sta´n tillsammans med hennes legendariske kärlek, Humphrey Bogart.
The Phat Pack har existerat under så där tre till fyra år, berättar Patrik Eriksson som förresten har sina rötter i Degerforska Svartå. Tanken vid skapandet av gruppen var ett litet band som låter storband och som har hjärtligt kul på scenen. Spelar uppsluppet, men seriöst och som sagt, hyllar legendarerna i The Rat Pack.
Det hela startade upp med ett par Duke Ellingtonkompositioner samt Nat King Cole´s, Don´t Get Around Much Anymore, med svensk text av Hasse & Tage, där samtidigt bandets sångare Mårten Pålsson gjorde vokalentré. Som uppträtt på ett snöre kom sedan låtar av Cole Porter, Count Basie, Harry Edison, Richard Rodgers, Bobby Darin, med flera. Snyggt och välkammat. Det är gedigna musiker och Martin Pålsson är en hängiven sångare som även kan riva av ett svängigt scatsongparti när andan faller på. Den drygt hundrahövdade publiken trivdes, klappade och sjöng med när det så påkallades. Men att detta skulle ge någon Las Vegas-stämning à la The Rat Pack når i alla fall inte mitt hjärta. Det uppsluppna består mest av den svada som Martin Pålsson presterar mellan låtarna i någon anda om att vara skojig. Visst, publiken skrattar med, men jag tycker det mesta föll ganska platt. Jag har sagt det förut och här kommer det igen: Det är förbaskat svårt att vara rolig! Några är begåvade med en spontanitet som greppar stunden. Andra är genomtänkt roliga utifrån skrivna manus. Vill man hylla Rat Pack´s Las Vegas shower bör man behärska någon av dessa egenskaper, helst båda, men det saknas tyvärr hos Martin och hans vänner.
Det förringar dock inte det minsta deras musikaliska kompetens. Synd bara att de väntade ända till extranumret, Things Ain’t What They Used to Be, innan den utlovade uppsluppenheten också smittade av sig på den musikaliska delen av uppträdandet. Mer fokus på musikaliskt bus hade sannolikt kompenserat försöken till skojigt mellansnack.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *