Swedish Swing Society – med swingen i blodet

 

Publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-02-19
Tre mycket distinkta gentlemen i mörka kostymer, skjorta och slips kikade in på Harrys i onsdags kväll. Tre herrar med så mycket jazz i blodet att vore de blodgivare skulle aktuell blodcentral kunna fungera som en enskild swingavdelning på Spotify. Tre musikanter som inte bara lirar, utan därtill både njuter och svettas jazzmusik. Antii Sarpila, Ulf Johansson-Werre och Björn Sjödin tog med den trogna jazzpubliken på en swingresa i Benny Goodmans anda som fler av dem sent ska glömma. Någon sa innan konserten att den finskt karge klarinettisten Antii Sarpila spelar Benny Goodmans musik bättre är originalet själv, fan tro´t.
Det är under namnet Swedish Swing Society som dessa herrar gästar Karlskoga. Förebilden är Benny Goodmans oerhört kända kvartett, med förutom Goodman själv, Teddy Wilson på piano, Gene Krupa på trummor och Lionel Hampton på vibrafon som bildades edan 1936. Swedish Swing skulle kunna kallas för kvartetten som sprängdes, för när vibrafonistvirtuosen Lars Erstrand gick ur tiden för inte alls så länge sedan så valde övriga att fortsätta som trio.
– Ja, berättar Ulf Johansson-Werre, Lars var svårt sjuk i cancer och det gick fort på slutet. Vi hade en turné inbokad, men Lars kunde bara ställa upp på ett par konserter, mer orkade han inte. Vi valde då att fullfölja som trio och det funkade så bra att vi bestämde oss för att fortsätta på det viset. Det blir lite annat upplägg, lite andra låtar, men vi trivs med detta.
Kan det vara så att det helt enkelt inte finns någon som kan axla Lars Erstrands mantel?
– Nja, funderar Björn Sjödin, kanske man då får gå utomlands. Dock har vi fått nys om en ung kille som kan vara intressant. Möjligen kommer vi att bjuda in honom att spela med vid något tillfälle. Till dess fortsätter vi som trio.
Repertoaren vimlar av gamla klassiker som de tre herrarna presenterar på löpande band. Inleder med ”Some Day Sweet Heart” och fortsätter med sådant som ”Stompin ´at the Savoy”, ”Do You Now What it Means to Miss New Orleans” som en liten hyllning tlil Louis Armstrong, “Sunny side of the Street” samt extranumret “Misty” för att nämna några. Ulf Johansson-Werre och Antii Sarpila växlar på pianostolen när Ulf tar fram sin trombon. Båda är oerhört drivna pianister, kanske är Antii den lite mer underfundige, finskt underfundig. Ulfs specialitet är att klättra i klaviaturen parallellt med ett visslande eller ett scatsongparti. Båda är dessutom världsartister på sina respektive blåsinstrument.
Ulf Johansson-Werre har förutom dessa musikaliska kunskaper även talets gåva. Därför får publiken också ta del av när han köpte Charlie Normans flygel, historien om hur låten ”Misty” kom till samt varför Fats Waller komponerade pausmusik. En massa ”värdelöst vetande” som en ordbajsare av rang brukar kunna prestera.
Kompletterar dessa två pianister och blåsare gör trumslagaren Björn Sjödin med den äran. Björn är den typ av trummis som spelar trummor och inte slår. Dessutom med ett ständigt leende på läpparna.  Allt detta blir sammantaget en jazzkväll för swingälskande finsmakare, vilket det finns gott om i föreningen Cupol Jazz & Blues Club.

BJÖRN REIMERS
kulturen@karlskoga-kuriren.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *