LaGaylia intog Karlskoga

Publicerad i Karlskoga-Kuriren oktober 2008

LaGaylia intog Karlskoga
LaGaylia presenterade sig under konserten som ”En liten svart flicka från Miami, Florida som av kärlek hamnade i Sundsvall” och må vi tacka alla upptänkliga varianter av högre makter för att så skedde. Detta charmtroll, yrväder, energiknippe, studsboll, pådrivare, pratkvarn, glädjespridare, skönhet, multiartist tog hela den stora publiken i sin famn och behöll den där genom den fantastiska konserten och det var ingen som ville släppa det taget. Jag har aldrig gått från en konsert där man kände ett kollektivt vemod över att det till slut måste vara över. Den stora publiken gled sakta mot utgången efter att ha klappat i en evighet när de två extranumren tonat ut. De vände sig om med tomma blickar och kollade då och då över axeln för att se om det verkligen var slut. En snudd på traumatisk upplevelse.
Michael Novaks årliga bidrag till musikälskande Karlskogabor var nog bland det häftigaste som går att uppleva i konsertväg. Hans Carlskoga Big Band, kryddat med duktiga musiker från hela Mellansverige, backade kompetent upp de två huvudartisterna LaGaylia och Karlskogasonen Jerry Haglund.
Om LaGaylia är alla uppslagsverks definition på energi och yrväder så är Jerry Haglund hennes raka motsats. En ytterst cool och ödmjuk kille som enbart verkar genom sin gitarr och som han gör det. Han säger ”Hej” till publiken, river av ett par låtar, Blood Sweat & Tears ”Go down gambling” och Hoagy Carmichaels ”Georgia on my mind” med sammetslen och djup stämma och en oerhörd känsla i sina fingrar för att sedan glida tillbaka in i mörkret som om inget hänt.
LaGaylia intar. Hon äger scenen, lokalen, publiken, musikerna och hon älskar det med hela sin ystra kropp och får samtidigt de övriga på scenen att prestera lite mer än vanligt. Hon liksom hetsar fram det yttersta ur varje medmusikant. Hon går runt och småpratar med alla på scenen, kollar att de mår bra och kryper inpå vid deras solon för att på något vis stötta upp med sin röst och sin kropp.
Hon håller också en konstant låda med publiken som hon på sin ytterst charmiga svengelska kallar ”Du”, ”mår du bra?”, ”gillar du jazz?”.  Ett skönt exempel är när hon får alla tjejer i publiken att sjunga med i ”I Will Survive och ett försök med killarna i ”Knock on Wood” där även tjejerna får stärka upp kören. Det blir till ett sanslöst drag och till slut står alla upp dansande, klappande och följer LaGaylias yviga kommenderingar. Mäktigt och magiskt!
Att LaGaylia också har en stämningsfull sida bevisar hon i Cornelis Vreeswijks ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” som framförs på svenska. Något som hon är lite nervös inför men som hon gör med en sådan känsla att det framkallar både tårar och ståpäls hos den lyriska publiken. I övrigt är låtvalen under rubriken ”fullt ös” som får väggarna i Bregårdsskolans aula att bågna. Ett Jackson Five-medley, låtar av Stewie Wonder, Earth Wind & Fire blir till soul och R&B i den högre skolan när LaGaylia tillsammans med Carlskoga Big Band ger sig an dessa giganters musik.
Hon blandar som sagt friskt mellan svenska och engelska i sitt medryckande mellansnack. En typiskt LaGayliafras är ”Don´t stop clap until everyone got a blomma” vilket hon uppmanar publiken till när alla musiker avtackas med en ros efter konserten.
När applåderna lagt sig, alla blommor är utdelade och artisterna börjar lämna scenen tar impressarion och bandledaren Michael Novak själv mikrofonen och i en utdragen suck säger han,
– Ja, det här var det bästa och häftigaste jag varit med om, bättre än så här blir det inte. Och jag vet många som håller med. Lika bra, jovisst, men bättre, nja, knappast.
BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *