Ida Thunberg – hemkär återvändare med författardrömmar

Publicerat Karlskoga-Kuriren i juli 2011

Sommarmöte med Ida Thunberg

Namn: Ida Annie Kristin Thunberg
Ålder: 33 år
Yrke: Frilansjournalist
Familj: Nygift med Patrik samt sönerna Milo, 3 år och Jack, 1 år
Bor: Vackert i Gräsholmen, Strömtorp
Åker: Familjesaab och jobbrenault samt tåg
Äter helst: grillat kött, helt lamm
Musik: Mina två husgudar Lars Winnerbäck och Melissa Horn
Fritidsintressen: hänga med barnen, resa
Ordspråk/citat: ”Don´t cry because it´s over. Smile because it´s happened”

I sin 27 kvm stora etta vid Odenplan i Stockholm satt för några år sedan en då knappt 30-årig tjej och funderade över livet. Livet i Stockholm, livet på jobbet, livet i den lilla stugan mellan Degerfors och Karlskoga, livet med och utan gamla och nya kompisar, livet med eller utan familj.
Ida Thunberg hade, ett för väldigt många, drömjobb på kvällstidningen Expressen. Hon hade under knappt 10 år kämpat till sig en position som biträdande nöjeschef. Hon hade rest, skaffat sig ett namn, levde ett ganska glassigt liv i en mediavärld där allt snurrade på.

Ändå valde Ida att återvända till barndomens Degerfors, till man och barn, en stuga på landet, en osäker tillvaro som frilansjournalist på en alltför överetablerad marknad, kyrkbröllop och drömmar om att bli författare.
– Jo visst, jag levde nog ett ganska sorglöst liv. Vi var ett gäng kvällstidningsjournalister som alltid hängde med varandra när vi inte jobbade, vilket vi i och för sig gjorde nästan jämt. Det var både dagar, kvällar och nätter. Samtidigt kände jag att jag lite grann blivit klar med detta liv. Jag ville någonting mer. 2006 köpte jag en liten sommarstuga vid Blinäs mellan Degerfors och Karlskoga. Det var nog det första trevande, lite omedvetna steget mot att till sist ta mig hemåt.
Det hem som numera är Idas nya paradis. Huset med vita knutar, skrivarlya, bubbelbadtunna och en härligt levande tomt. Ni vet, så där småstökigt så det syns att här finns aktivitet och glada ungar.
Vi sitter i mjuka, moderna trädgårdsmöbler och småpratar. Ida tar små pauser under tiden hon minns, precis som för att checka av inför sig själv att det verkligen var som hon kommer ihåg. Som om det var första gången hon bringade fram minnet av sitt förflutna.
– Jag upptäckte att jag saknade ett liv utanför jobb och journalistik, säger Ida. Mycket av det jag saknade fann jag bland mina gamla vänner i Degerfors. I den här vevan träffade jag också Patrik och även om inget var självklart så gick det till slut ganska fort. Jag blev gravid, jag hittade huset i Strömtorp, vi fick Milo och jag sade upp mig under mammaledigheten och startade min karriär som frilansare.
– Det låter kanske enkelt, men jag har aldrig någonsin ångrat mig, fortsätter Ida. Det mognade nog liksom fram. Jag hade nog kanske inte tänkt mig att någonsin flytta tillbaka till Degerfors. Inte heller gifta mig med en svetsare som gillar att fiska, men nu med facit så var det nog precis så här jag ville ha det.
– Jag saknar inte heller jobbet på Expressen, men jag saknar ibland mina vänner. Nu har i alla fall en av dem köpt en liten sommarstuga här i närheten, ler Ida. Nu återstår bara att få henne att flytta hit permanent, ler Ida lite underfundigt. Planer smids.
Annars har det mesta varit enkelt. Det fanns ju redan ett socialt liv i och med Patriks kompisar och mina gamla barndomsvänner. Jag har ju också hela tiden haft mina föräldrar här och de är nog fortfarande lite chockade över att jag flyttat hem.
Ida berättar i samband med detta om tsunamin som drabbade så många svenska turister. En oerhörd katastrof som på något sätt blivit en del av Idas liv.
– Ja, jag fick chansen att åka till Thailand bara några dagar efter tsunamin. Sedan har jag varit där ett flertal gånger, både på jobb och privat. Jag var sedan ansvarig för minnesbilagan Expressen gav ut ett år efter katastrofen. Allt detta tillsammans har naturligtvis påverkat mig och ska man bli lite djup för en stund så har det kanske bidragit till mina beslut om att flytta hem, bilda familj och komma närmare släkt och vänner, funderar Ida.
– Jag har fortfarande kontakt med flera av de människor jag träffat under mina reportage, berättar Ida vidare. Allt detta har varit mycket speciellt och har nog påverkat mig mera än jag förstått.
Den här återfunna hemkänslan och kärleken till Degerfors, är det detta som engagerat dig i Facebooksidan ”Gilla Degerfors” som du är en av initiativtagarna till?
– Nja, snarare då att jag blev lite upprörd när jag läste att det var dubbelt så många som flyttar ut än flyttar in, som dör än som föds. Jag vill ju inte att Degerfors ska utarmas helt, jag har ju mina barn som jag vill ska växa upp här i ett levande samhälle med allt vad det innebär.
– Dessutom blir jag lika upprörd över politiktjafset på insändarsidorna. Degerfors är för litet för sådant. Släng prestigen, sätt er ner och gör något bra tillsammans i stället. Något som stoppar utflyttningen och ökar upp invandringen, säger Ida med visst eftertryck.
– Spontan som jag brukar vara så skickade jag ett mejl till bland andra Peter Pedersen och Britt- Marie Room Östberg där andemeningen var att få igång idéer runt hur man kan skapa en mer positiv bild av Degerfors och öka självkänslan hos degerforsborna. Det finns folk som klagar på att det aldrig finns något att göra, men det finns också mängder av människor som trivs väldigt bra här. De senare syns och hörs dock väldigt sällan. Nu är det en grupp kreativa människor igång som har startat igång en Facebooksida. Flera saker är också på gång, vi får se hur detta utvecklas.
Hur ser då framtiden ut, nu när du funnit dig till rätta?
– Ja du, jag hoppas naturligtvis att det rullar på. Jag har alltid haft lite drömmar om att skriva böcker, nu har jag kanske ett projekt på gång, vi får se om tiden räcker till.
Spännande berätta lite mer, i vilken genre?
Ida ser nu väldigt fundersam ut och tvekar lite lätt. Är det här något som egentligen skulle avslöjas är frågan man kan läsa i hennes ansikte. Men så sakta:
– Ja, det kanske finns något mord, men det är ingen polisroman. Degerfors finns nog med, det är ju lättare att gräva där man står. Det handlar nog mycket om relationer.
– Jag inser dock att det är svårt, vanligtvis skriver man ju som journalist ganska korta texter. Att skriva böcker är en helt annan sak, kanske har jag heller inte tillräckligt med fantasi. Vi får se, det är som sagt bara en dröm än så länge.
Så, håll ögonen öppna. Snart kanske det på bokdiskarna ligger en spänningsroman av Ida Thunberg från Strömtorp. Varför inte något som utspelas i Degerfors. Tills dess får vi nöja oss med att läsa Expressens resebilaga eller Dagens Industri om värmländsk företagsamhet. För skriva det är något som Ida aldrig kommer att sluta med, det är i alla fall ett som är säkert.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *