Anders Norudde – rockstjärnan som blev fiolbyggare

Anders med nylackad fela

Fakta:
Namn: Anders, Gunnar Norudde. (Namnet Norudde kommer från familjens torp som ligger på nordsidan av något som kallas för Udden. På dialekt, ”noludden” eller då till slut Norudde).
Ålder: 50 år
Yrke: Violinbyggare och musiker
Familj: Fru och två barn
Bor: Aggerud, Karlskoga samt torp vid sjön Ölen
Åker: Opel Astra
Äter: Det mesta
Musik: Allt som är bra i min smak
Fritidsintressen: Botanik och att göra saker efter årstiderna
Ordspråk/Citat: En gör så gôtt en kan å lite te

För drygt 15 år sedan en firad ”rockstjärna” som turnerade Europa runt och som lirade inför 30 000 personer på Roskildefestivalen och sålde mängder med plattor. Numera ett stillsamt liv med sina fioler i sin källarverkstad i Aggerudsvillan eller i torpet vid sjön Ölen.
Anders Norudde, violinbyggaren och stilbildaren för folkrocken, har ganska nyligen fyllt 50 år, är på ”dösia” som han själv uttrycker det, men ser ut att må alldeles utmärkt.
Inga kriser?
– Nej, det tycker jag inte. Inga större i alla fall, livet går väl upp och ner, säger Anders och ser ut som om han menar det.
Anders Norudde lever som sagt numera ett ganska stillsamt liv om man jämför med åren i början av 1990-talet.
Hur gick det till egentligen?
– Jag började som teatermusiker och kom med i ett projekt som hette ”Den stora vreden” som sattes upp på Folkteatern i Gävle med Peter Oskarsson som regissör. Det var ett oerhört seriöst projekt med massor av förberedelser. Bland annat var vi på studiebesök vid Pekingoperan i Kina tillsammans med Rolf Lassgård som gjorde huvudrollen i teaterprojektet.
I samband med allt detta träffades Anders, Hållbus Totte Mattson och Björn Tollin, det som senare skulle bli Hedningarna och slå världen med häpnad.
Har du spelmansrötter i blodet?
– Nej, egentligen inte, men både min far och farfar höll på med musik av olika slag, så visst har det funnits omkring mig. Farsan försökte pracka på mig både tromboner och trumpeter, men det var inget för mig. Jag började spela lite elgitarr i 15-årsåldern, lite rock och blues, ända tills jag fick höra gruppen Kebnekaise, då var jag såld. Då köpte jag allt vad folkmusik hette och hittade också en gammal fiol som varit farfars som jag började ”gnissla på”, fortsätter Anders och gnolar samtidigt fram Kebnekaises gamla hit, Barkbrödslåten.
Kunde ni någonsin ana att det skulle ta dessa former när ni började experimentera med er elektrifierade folkrock?
– Nej, inte alls. Det var först efter att vi träffade de finska tjejerna Anita Lehtola och Sanna Kurki-Suonio och sedermera spelat in plattan ”Kaksi” som fick 5 plus i Aftonbladet som vi förstod att vi skapat något unikt. Sedan rullade det på, vi turnerade runt i Europa på olika festivaler, bland annat då Roskilde där vi spelade inför 30 000 personer vilket var rätt så mäktigt.
– Vi höll på fram till 2003, då slutade tjejerna och vi blev först en musikkvartett, numera en trio, där jag och Totte fortfarande finns kvar tillsammans med en kille från Stockholm. Det blir någon spelning då och då, och i augusti ska vi försöka spela in några låtar för en ny cd. Vi har dock inget skivbolag ännu, så vi får se hur det blir med utgivningen, berättar Anders vidare.
– Folkrockgenren är väl inte heller så i ropet just nu, säger Anders. Det finns heller inte så många livescener för den typen av musik idag. Vi får väl se hur det ter sig framöver.
Så nu är huvudsysslan fiolbyggeri?
– Jo, så får man väl se det. Trots att jag, direkt efter att jag fått mitt gesällbrev, blev heltidsmusiker så har jag ju hållit på en del genom åren. Men det är först nu sedan fem år tillbaka som jag satsat ordenligt i ett eget företag. Så de senaste åren har jag haft fullt upp, vilket innebär 4-5 instrument per år.
Hur ser då konjunkturläget ut för en fiolbyggare?
– Ja, det beror helt och hållet på vad du får för rykte. Är du bra får du beställningar, så enkelt är det. Det är mun mot mun-metoden som gäller, man annonserar inte direkt i tidningen som fiolbyggare.
– Jag gör också renoveringar och lagningar, berättar Anders vidare och visar på en hel hög med cellon som ägs av Kulturskolan i Örebro och som är på översyn hos Anders.
I verkstaden finns allt som behövs för bygget, från små hyvlar, små som tumnageln till träämnen som ligger på tork. På en bänk ligger också några udda instrument utan någon like.
– Jo, ibland uppfinner jag något själv, säger Anders och visar på en låda med strängar som han kallar ”Moraslidehummel”. Är rätt övertygad om att han kom på det i samma stund som frågan ställdes. Det enda i sitt slag är det i alla fall och vid demonstrationen låter det faktiskt helt OK.
Det hänger också några halvgalna instrument på väggarna, uppfinningar från en musiker och hantverkare som valt att gå sina egna vägar och som gav svenskarna det som ibland kallas för ”folkrocken” eller åtminstone varit en viktig ingrediens i detta skapande. Anders Norudde står också med båda fötterna stadigt på jorden. En kille som vet vad det är att vara rockstjärna, men som idag lika gärna, som att bygga ihop en fiol eller komponera och spela en låt, kan ta yxan för att hugga lite ved ute vid sitt kära torp på nordudden.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *