Schack som överlevnad

Johan Ulveson

TEATER
Schackspelaren av Stefan Zweig
Regi: Thor Tulinius
I rollen: Johan Ulveson
Scenografi, ljus och kostym: Sven Dahlberg
***
Schackspelaren bygger på boken Människoschack av Stefan Zweig. Zweig, som var jude och uttalad pacifist flydde Österrike när nazisterna tog makten, levde i Storbritannien en tid innan han 1942 begav sig till Brasilien där boken skrevs precis innan han tillsammans med sin fru begick självmord samma år. Boken utkom postumt.
Passagerarbåten från New York ska avgå och ombord finns den regerande schackvärldsmästaren Mirko Czentovic, en trögtänkt och girig ungersk bondson med en enorm begåvning för schack som tagit honom ända till världsmästartronen. Czentovic köps till ett parti schack och där dyker plötsligt den mystiske Dr B upp.
Dr B visar sig vara en advokat från Wien som en gång fängslats av Gestapo och genomlidit fasansfulla förhörsmetoder och totalt isolerad från omvärlden. Sin överlevnadsstrategi finner han i en schackbok, stulen ur en officersrocksficka och som, för att inte helt förlora sitt förstånd, utmynnar i oändliga djupdykningar i strategier, spelöppningar och mentala schackpartier som till slut ändå leder till ett nervsammanbrott.
Nu, 25 år senare ska han mäta sig med en världsmästare i ett parti som för den ene handlar om makt och prestige och för den andre om ren överlevnad. Ont och gott, svart eller vitt.
I vit västkostym och med ganska små åthävor berättar Johan Ulveson historien om den udda, men sluge bondsonen och den av Gestapos förhörsmetoder nedbrutne Dr B. Han växlar och glider smidigt mellan de olika karaktärernas yvigheter. Komikern Ulveson har en perfekt verktygslåda för att utmejsla dessa gestalter, något som emellanåt även framkallar ett och annat skratt i den annars ganska tagna publiken.
Sven Dahlbergs scenografi är enkel men lysande. Som på ett förstorat schackbräde glider rekvisitan kors och tvärs. De två måsarna i taket som tar emot publiken ger också lite av den mystik som sedan delvis hämtas upp i handlingen.
Ensam på scenen är Johan Ulveson precis lagom i sin gestaltning av pjäsens karaktärer. Lagom yvig för att ge personerna en egen gestalt utan att de blir till karikatyrer.
Vad skickar då berättelsen med för budskap hem? Ja, naturligtvis vad grymhet kan göra med oss människor och kanske en metafor mellan det onda och det goda. Eller också bara en välspelad föreställning och en god berättelse gestaltat i ett skickligt skådespeleri och det är heller inte fy skam.

BJÖRN REIMERS

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *