Musikalen Hair

Publicerad i Karlskoga-Kuriren 8/7 2010

MUSIK
Musikalen Hair
Lekaresällskapet Kristinehamn
Plats: Cirkustält på Svinvallen
Regi: Öivind Åsberg
Koreografi: Katerine Svahn
Översättning: Ingela ”Pling” Forsman
Tre Kurrar

Glatt och uppsluppet när Lekaresällskapet bjuder på Hair.
Det börjar med ett sprudlande dansnummer till inledningslåten Aquarius under det att Claude (Pontus Skåhlberg) för första gången träffar den karismatiske pacifisten Berger (Johannes Rehnström) och hans hippiestam.
Entrén är tämligen spektakulär då hela gänget kommer på flaket av en folkapickup och jublande stormar in och tar över föreställningstältet.
Sedan följer en ostrukturerad och ganska flamsig föreställning där publiken bokstavligen får lära känna det hippiegäng där Berger framstår som den självskrivne ledaren och Woof (Nicklas Rådén), gängets ständigt påtände clown.
Det jag har på näthinnan, och säkert fler med mig, när jag försöker följa föreställningens handling är Milos Formans filmatisering från 1979 av Hair, med John Savage, Treat Williams och Beverly D´Angelo i de bärande rollerna. Därför försöker jag nog omedvetet hitta den röda tråden som ger filmen dess puls, men den finns inte här. Gissningsvis får det till följd att det finns två totalt olika publiker i salongen, De som sett filmen och de som inte gjort det. De kommer också att uppleva två helt olika föreställningar, på gott och på ont.
Kanske det uppstår lite reda i den andra akten, men där har man tyvärr missat det kanske viktigaste av allt då det i slutscenen är ”fel” person som dör och varför det skett.
Det är modigt och riktigt skoj att Lekaresällskapet, med sin unga och kompetenta ensemble, tar upp den tuffa uppgiften att framföra den mycket omskriva hippiemusikalen Hair. Det syns att de har kul och de ger det hela en extra dimension när de också agerar ute bland publiken. Jag tycker dock det är lite tragiskt att de emellanåt flamsar bort det så viktiga budskapet i handlingen. Hair är en sprudlande och till viss del galen hippiesaga som till sin natur ska vara en aning ostrukturerad.  Men det finns en röd tråd och det finns ett viktigt och allvarligt budskap om att man kan påverka och förändra och att vänskap över gränser står över det mesta.
Det behövs inget konstruerat flams med lösa snoppar om meningen med det är att förhöja stämningen. Den finns där ändå tack vare många utmärkta sång- och skådespelarinsatser.
Sofie Bergmark som Sheila och Katrine Svahn i sina tre roller är kanske de som märks mest rent sångmässigt. Jag gillar också Nickas Rådén härliga utspel som Woof, precis så där lagom galen, men det finns fler utmärka prestationer i den drygt 20 man starka ensemblen.
Musiken funkar också, men möjligen är den lite för svag. Det blir några tonartsmissar ibland, och jag undrar om inte det beror på att sångaren hör sitt komp för dåligt.
Hair funkar utmärkt som sommarteater och Lekaresällskapet levererar bra underhållning. Det enda minuset blir att man flamsat bort handlingens huvudbudskap, att kärlek och vänskap står över allt annat även om det kan få oanade konsekvenser. Inte minst är det viktigt att bära fram idag när det mesta handlar om att se om sitt eget hus.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *