Recension Timmarna med Rita

Publicerad i Karlskoga-Kuriren september 2006
TEATER
Timmarna med Rita
Komedi av Willy Russel
Översättning: Gunilla Anderman
Regi: Hans Jansson
Scenografi: Olle Söderberg
Kostym och rekvisita: Lena Loucif
Ljud och ljus: Adam Jansson
Medverkande: Rita, Lena Loucif
Frank, Olle Söderberg

Är man mer bildad bara för att man kan analysera ett litterärt verk? Ja, den och en del andra frågor blev lite hängande kvar i luften efter att ridån gått ner och Timmarna med Rita runnit ut.
Pjäsen Timmarna med Rita är ett humoristiskt kammarspel i två akter som utspelas i universitetslektor Franks arbetsrum på ett universitet någonstans i norra England. Den bygger på George Bernard Shaws ”Pygmalion”, det som senare blev musicalsuccén ”My Fair Lady”. Temat är klassiskt, kvinnan av folket och mannen av börd. I detta fall förflyttad till nutid och till ett universitet i England.
Teaterföreningen Lyset valde att sätta upp pjäsen i stora salongen på Björkborns Herrgård, även det ett lysande initiativ. I den gemytliga miljön där endast ett femtiotal får plats i publiken kommer man samtalet på scenen mycket nära och utan att de båda skådespelarna behöver använda ett allt för yvig utspel.
Rita, som görs av Lena Loucif, är en kunskapstörstande hårfrisörska som tröttnat på pladdret och skvallret i salongen och vill ha ut mer av sitt liv. Hon anmäler sig till en vuxenkurs i litteraturvetenskap på universitetet. Till lärare får hon den något alkoholiserade och desillusionerade universitetslektorn Frank, spelad av Olle Söderberg. Han är präglad av ointresserade studenter, ett lugnt universitetsliv och ett sprucket äktenskap, med whisky i bokhyllan och dagliga pubbesök som kryddan i livet. Nu möter han plötsligt och intensivt den av kunskap törstande Rita som vill förstå och behöva  stänga av TV:n när det är opera eller balett.
– Jag vill lära mig allt, säger Rita med eftertryck, medan Frank sitter och ser på klockan så att han inte missar puben och ett par kalla öl innan den stänger.
Med sitt lite naiva med rättframma sätt rör hon om ordentligt i Franks vardag.
Rita är medveten om sin klasstillhörighet och tror att bildning och framförallt litterär sådan är öppningen till ett värdigare liv. Hon ställer frågor på ett sätt som Frank inte tidigare upplevt. Frågor om livet i stort och i smått, om klasstillhörigheter och om viljan att ”komma vidare”. Hon berättar om sitt ”lilla” liv och är livrädd att hamna i radhus och pubkvällar med allsång. Hon ser människorna runt omkring sig lida och vantrivas och ger sig attan på att skapa sig ett annat, mer värdigt liv.
Publiken får följa dessa samtal ihopklippta i korta scener som alla utspelar sig i Franks arbetsrum.
I andra akten återkommer Rita efter att ha varit på sommarkurs i London, medan Frank har varit i Frankrike där han återupptagit sitt diktskrivande, kanske lite i hopp om att med detta komma ytterligare lite närmare sin elev. Rita är dock förändrad. Hon har genom sitt studerande fått självförtroende, hon kan numera analysera ett litterärt verk och hon dissekerar engelska diktare och dess dikter i parti och minut. Frank däremot är, trots sitt återupptagna skrivande, kvar i whiskyn och pubens öppettider.
Rita har blivit utslängd av sin man och flyttat ihop med en numera likasinnad kvinna, Antonia, som hon kvällarna i ända kan diskutera och analysera sina nyvunna kunskaper med.
Den friska och spontana Rita är borta, dialekten borta, Rita är förresten också borta, numera heter hon Susan och har naturligtvis även slutat på hårsalongen.
– Äntligen borta från de skvallrande kärringarna som tror att Peer Gynt är någon ny hårläggningsvätska, säger Rita
Men den nya Rita är lite platt och förutsägningsbar, en ”kulturkofta” om dock lycklig över sitt nya liv och över vetskapen att det aldrig är för sent att göra något åt sin livssituation.
Lena Loucif gör en lysande Rita. Lite stel i början, och jag hade inledningsvis svårt med det breda karlskogamålet. Efterhand så gled Lena in i rollen och dialekten gav den extra mustighet som skilde de båda huvudpersonerna åt. Manuset bygger på snabb humor i snabba klipp, något som Lena hanterar utmärkt.
Olle Söderlunds Frank är också formidabel. Han är verkligen den halvalkoholiserade engelske lektor i grått långt hår och tweed.
Samtalet på scenen känns äkta och pjäsuppbyggnaden med de korta scenerna gör att det aldrig hinner bli ”för mycket”.
Tyvärr var detta ett engångstillfälle vad gäller Björkborns Herrgård, men enligt programmet så är detta en uppsättning för förenings- och bygdegårdar. Ha utkik, kommer Rita till en bygdegård nära dig, ge henne en chans.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *