Recension Rut och Ragnar

Publicerad i Karlskoga-Kuriren september 2007
TEATER
Rut och Ragnar
Manus: Kristina Lugn
Regi: Hans Jansson
Medverkande:
Rut: Lena Loucif
Ragnar: Olle Söderberg

Rut och Ragnar, tragikomik som berör
”Jag tror att själva förutsättningen för att ett äktenskap ska hålla så länge som vårt är att minst en av de inblandade glömmer att varje människa föds som ett underverk av möjligheter”. Orden är Ruts och det ger en del av sinnebilden i pjäsen om Rut och Ragnar som planerar genomförandet av en skilsmässa i form av ett baklängesbröllop.
I Rut och Ragnars fall är det nog Rut som mest glömts bort i detta äktenskap. Konstnärsambitioner som till slut blev syslöjdslärarinna med ett torftigt och enahanda äktenskap, med deltagande i brukshundklubbens aktiviteter som enda substitut. Men även Ragnar har haft drömmar. Utbildningsministerposten skulle ha varit något, men det räckte bara fram till studierektor.
Nu har alltså Ragnar frågat sin Rut efter 33 års äktenskap om hon skulle vilja skiljas och hon svarar, till Ragnars förvåning, ja. Planeringen börjar och det blir i mångt och mycket en lek med ord. De lovar att lämna varandra i fred i nöd och lust. Man bör kanske åka på svekmånad innan Rut tillbakalämnas till sin far. Vem ska vara ”worstman” och kan speciallärarna på skolan agera gråterskor under själva skilsmässoakten?
Bohaget sågas bokstavligen itu när det ska delas upp rättvist, men hur delar man på minnen?  Munhuggandet tilltar och sarkasmerna står som spön i backen. Det är för det mesta Ragnar som kommer till korta när bildliga fraser kastas mellan de tu.
Man slungas mellan farsartade stunder och ren tragik. Verbala elakheter vässas men faller ofta platt till marken. Visst hägrar friheten en del, men tryggheten då, den som skapats under de 33 år de levt tillsammans. Kan man bara kasta bort den? Ja, frågorna blev ganska många och de flesta hängande i luften.
”Men du längtade ju efter mig när jag var på konferens”, säger Ragnar.
”Jag riktade min längtan till dig eftersom jag inte riktigt vågade följa den dit den egentligen ville föra mig”, blir svaret från Rut.I slutet snabbspeglas två barndomsminnen och frågan när det inre barnet dör kommer upp. Kan man leva tillsammans utan barnet inom sig vid liv? Om det nu är dött, när dog det i så fall. Den frågan fick publiken ta med sig hem.
Det slog mig under föreställningen om man verkligen kan förstå Rut och Ragnars kval om man själv inte haft ett långvarigt förhållande någon gång.
Olle Söderberg gör en ganska yvig Ragnar, ett talande kroppsspråk och en ganska överdriven mimik, medan Lena Loucifs Rut har en lite stillsammare framtoning som då och då blixtrar till. De kompletterar varandra väldigt bra och det syns att de trivs ihop. De hanterar både komik och tragik utan överdrifter och de komiska partierna drar ner många skratt hos publiken.
Jag retar mig, som vanligt, lite på Lenas Loucifs breda dialekt, men det beror förmodligen på att jag själv stammar från gnällbältet där det ofta låter ännu värre.
Rut och Ragnar är god underhållning en fredagskväll. En underfundig text av Kristina Lugn väl tolkad av Olle Söderberg och Lena Loucif i samarbete med regissören Hans Jansson.
För övrigt, några iakttagelser:
Iakttagelse 1: Båda skådespelarna är vänsterhänta, ja ni vet det där med att kreativitet och konstnärlighet ryms i den högra hjärnhalvan. Skulle kunna stämma i dessa fall.
Iakttagelse 2: Vid premiärer får skådespelarna ofta ta emot blommor vid ridåns fall. Den kände Degerforsmusikern Anders Norudde gav istället en syltburk, även detta ganska kreativt, månntro han också är vänsterhänt?
Iakttagelse 3: Publiken blev efter föreställningen bjuden på Linssoppa, så kallad skilsmässosoppa, samt ostkaka till efterrätt. Om pjäsens innehåll sedan diskuterades parvis eller i grupp förtäljer inte historien.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *