Pugh på Masthuggsmagasinet

Publicerad i Karlskoga-Kuriren juli 2007

Nostalgi i kvadrat med Pugh på Masthuggsmagasinet
Måste börja detta reportage och recension med att säga att jag har kommit upp i den åldern att jag är en supernostalgiker när det gäller musik. Jag gillar också Pughs låtar, har vuxit upp med dem och tycker om hans finurliga texter som passar ypperligt till hans speciella röst. Men, det finns gränser. Om man åker ut på en turné som heter Pugh-69 och som innehåller att stort antal ”gamla godingar” från de första plattorna, då kommer sådana som jag rusande och löser biljett till nästan vilket pris som helst. Då måste man få kräva att de åtminstone repat några gånger tillsammans. I pressmeddelandet inför konserten står det bland annat att de gamla storheterna ”aldrig varit på scenen samtidigt”. Ja, vad ska man säga, det märktes. Man kan för entrépengen begära att man åtminstone spelar låtarna samtidigt och i samma tempo. Wadenius och Janne Carlsson, med sin rutin och sitt kunnande, räddade upp situationerna vid ett flertal tillfällen när Pugh svävade iväg lite på egen hand.
Nåja, slut på gnället, det fanns också höjdpunkter och de stavades oftast Jojje Wadenius. Jojje är en gudabenådad gitarrist som vid några tillfällen rev av improvisationer som bara anstår en mästare. Kul var också att vid några av dessa tillfällen när Jojje riktigt svävade ut så följde Janne Carlsson med i dessa svängar på sina trummor och då blev stor musik ännu större. För ”Loffe” är inte bara en kul kille. Han är en otroligt duktig trumslagare också.
Och visst var det som lovat en hel del av de gamla låtarna med, även om repertoaren var kryddat med en del nyare material, bland annat från Grymlingstiden.
”Love, love, love inledde. Sedan följde ”Jag är en liten gosse”, ”Hog farm”, ensam med akustisk gitarr och hela publiken som kör. För det ska sägas, trots mitt inledande gnäll, att publiken, som uppgick till ca 600, var ordentligt med på noterna och kunde naturligtvis de flesta texterna. ”Bolla och rulla”, ”Visan om Bo” och avslutningsvis ”Surabaya Jonny”, så visst stod nostalgin som spön i backen. Så även om det haltade en del så tog de nostalgiska krafterna över och totalupplevelsen blev, trots allt, klart godkänt.
En skojig passus var när Jojje Wadenius fick scenen för sig själv en stund, vad gjorde han då?  Jo, han sjöng barnvisor för den lagom förfriskade publiken där de flesta framför scenen nog kunde tituleras både mormor och farfar. Ganska modigt, men både uppskattat och lite kul.
Inklappning och extranummer?  Ja, naturligtvis. ”Här kommer natten” och ”Små lätta moln” och det kunde inte vara mer träffande, för visst föll mörkret efter knappt två timmars nostalgi och moln, även om de inte vare sig var små eller lätta, tornade lite hotfullt upp på himlen över en annars ganska hygglig sommarkväll anno 2007.
BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *