Ola Magnell avrundade en soldränkt första maj

Ola Magnell

Första maj är kanske inte längre den folkfest det en gång var då arbetare gick man ur huse för att på sin egen tillkämpade helgdag göra sina röster hörda. Inte heller i Degerfors trots en enorm vänsterövervikt i röstetalen. Årets demonstration i V:s regi drog endast ett 40-tal.
Nåja, Vänstern ihop med Järnbruksklubben och Folkets Hus hade förutsett eventuellt manfall och planerat in ett nytt inslag i firandet, en musikfest på Folkets Hus med progglegenden Ola Magnell som dragplåster.
Fast, progglegend, hur är det med det? Frågan ställs till Ola själv.
– Nja, fanns det egentligen någon progg, frågar sig Ola Magnell. Är inte det något av en  efterkonstruktion?
– Det fanns en alternativ musikrörelse som jag var en del av och är väl fortfarande, funderar Ola vidare. Men det klart, i vissa kretsar var jag inte välkommen, var helt enkelt inte tillräckligt politisk.
Fast, jag var faktiskt med vid Tältprojektets upptakt, men när det väl drog igång på allvar fick jag inte vara med längre, säger Ola utan att direkt avslöja sina inre känslor.
Innan Ola gick på scen så värmdes publiken upp av två bröder Cavallie-Wase, Jonas och Jerker. Båda göteborgska hobbymusiker, men med härstammning: Bôssåsen. Speciellt inbjudna för att, som Jonas berättar, spela hårdrock med ett ”folkcountrystuk”.
Men det var Ola Magnell som var kvällen huvudperson. De flesta av de ca 200 gästerna bänkade sig framför scenen när Olas första ackord slogs an och första låten introducerades.
Magnells låtval var en blandning av gammalt och nytt och det tog faktiskt en hel kvart innan en ölsprucken röst för första gången hojtar på ”Påtalåten”, något som Ola helt ignorerar.
Och, Ola kan definitivt trollbinda utan påtalåt. Hans ödmjuka och lite vemodiga uttryck tillsammans med hans förmåga att berätta något väsentligt i sina texter är stort.
”Vilsna själar har en lykta som är släckt” och ”Jag slits mellan vad jag är och vad de har mig till”  eller ”Ve det folk som inte tuktar sina styresmän” är formuleringar som hör hemma bland våra stora och erkända diktare som Ferlin, Dan Andersson, Taube och Bellman. I den akademin borde en stol även finnas för Magnell.
Olas avslutning sammanfattar också något av vår livsparadox och som kanske lite av hela första majidén står för, ”Det är inte bara prylar och klöver du behöver, men en boning i dig själv måste du ha”.
Sedan flockas fansen runt en mycket blygsam artist som ödmjukt signerar skivor, låter sig plåtas och med lite skolpojks rodnad på kinderna mottar de superlativ som haglar genom luften.
När Ola lämnat rampljuset får själva festandet mer fäste och det i regi av Red Hot Community med en dansande Eje Johansson i spetsen. Golvet fylls sakta av danslystna och till toner av Nationalteaterns ”Livet är en fest” går kvällen sakta över i natt, en och annan pilsner sänks i glada vänners lag, precis som de ska vara på första maj.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *