Nordiskt vemod och en lättsam Mozart när Blå Bergens kammarstråkar bjöd på konsert

Blå Bergens stråkar

Blå Bergens kammarstråkar

En kväll med Nordisk musik, kryddat av Mozart
Blå Bergens kammarstråkar
Konstnärlig ledare: Torbjörn Rapp
Solist: Per Svanbo, tvärflöjt
Mötesplats Alfred Nobel
Program:
Divertimento i D-dur av W A Mozart
Allegramente, av Rune Paulsson
Pastoral Svit av Gunnar de Frumerie
Pelimannit-Spelmän, av Einojuhani Rautavaara
Liten Svit, op 1 av Carl Nielsen

Lite av en tradition är det att Blå Bergens kammarstråkar inleder den klassiska säsongen i Karlskoga Konsertförenings regi. Denna gång på Mötesplats Alfred Nobel på Björkborns herrgård. En trevlig lokal för denna typ av konserter.
Publiken fick uppleva en konsert i nordisk ton om än lite Mozart i inledningen. Divertimento i D-dur i tre satser angav en lättsam ton. Divertimento är italienska för underhållning/förströelse. En lite lättsammare genre som var typiskt på 1700-talet. En bra inledning helt enkelt.
Därefter Rune Paulssons stycke, Allegramente. Rune sitter normalt med i Blå Bergens kammarstråkar, men hade denna gång inte tillfälle. Dock fanns hans dotter Maria Paulsson-Sundberg med som förste violinist. Om vi ska fortsätta den italienska språkkursen så står Allegremente för ”glatt” och det kan vi väl säga att stycket förmedlade.
Gunnar de Frumeries Pastoralsvit och solisten Per Svanbos vackra flöjtspel förmedlade både glädje, betänksamt vemod, smekande lättsamhet och till slut ett spralligt avslut till de tre danserna som inramades av ett kort preludium och en lite längre final.
Lite annat var det när finske komponisten Einojuhani Rautavaaras musik spelades upp. Hans komposition Pelimannit (spelmän) innefattar fem korta snuttar grundade i den finska folkmusiken. Torbjörn Rapp läste också upp några korta texter som förklaring till samtliga stycken. Som exempel: ”Spelmannen Kopsis Jonas sitter med sin fiol och sitt brännvin och spelar för skogen”. Det dryper av finskt vemod och melankoli. Till och med i yster dans lyser tungsintheten igenom.
Till sist det stycke som, enligt Torbjörn Rapp, orkestern jobbat lite extra med. Danske Carl Nielsens Liten Svit, op 1 från slutet av 1800-talet. Jag vet inte hur Nielsen tänkte, men jag drabbades av vädrens makter när jag blundade och njöt. Först dramatik när mörka mål drar in, sedan bryter solen igenom i den andra satsen, vinden friskar i och valstoner ljuder innan nya hot dyker upp. I den längre finalen ser jag ett vinterlandskap med barn som åker skridskor på sjön. En utflyktsdag som avslutas med en dramatisk tågresa.
Nåja, upplevelserna av musik är givetvis väldigt personliga. Blå Bergens kammarstråkar visade på hur mycket fantastisk musik det finns här uppe i vår kalla nord. Mycket vemod och melankoli, men också studsande glädje och smeksam lust. En skön och trevlig inledning på musikhösten i Karlskoga Konsertförenings regi.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *