Nisse Landgren på Bregår´n

Nisse med sin röda trombon

MUSIK
Nisse Landgren och Bohuslän Big Band
Bregårdsskolans Aula
Betyg: 5

Kan det bli bättre!
Frågan måste ställas, kan det egentligen bli mycket bättre? Ja, det kan man verkligen fundera lite över efter fredagskvällens konsert på Bregårdsskolan med Nisse Landgren och Bohuslän Big Band. Subjektivt jovisst, det är det naturligtvis, men om man vill ha en jazzupplevelse utöver det vanliga så är kombinationen av dessa två mer än tillräckligt. Vet inte om Nisse blir extra bra när han är på hemmaplan, men helt klart är att han trivs på Bregårdsskolans tiljor. Det var här allt en gång började och Nisse är oerhört ödmjuk inför detta faktum.  Han kommer tillbaka till det i flera av sitt lite smålustiga mellansnack där en och annan historia berättas på genuint Degerforsmål.  Nisse Landgren må vara en firad världsstjärna inom sin genre ute i Europa, men hemma i Värmland är han enbart en av Landgrens pôjkar som visserligen är ganska hygglig på att blåsa trombon. Han snackar och skrattar också artigt med sina gamla lärare och gamla polare och jag tror absolut att han gillar det.
Nisse Landgren satte den musikaliska ribban redan i första solot i första låten och den lades högt, väldigt högt. Med sitt Bohuslän Big Band bakom sig angavs en ton som fick den fullsatta aulan att rysa.  Det Landgren emellanåt gör med sin vackert röda trombon är inte riktigt mänskligt, han för oss liksom in i en annan dimension.  Dit har han också tagit med sig Bohuslän Big Band. Ett storband av yppersta kvalitet som kompletterar och lyfter denna världstrombonist till den där nivån som förorsakar frågeställningen – kan det egentligen bli bättre?
Låtvalet är blandat och brett. Musik av Kurt Weill, Evert Taube, Sting och James Brown i grymma funkarrangemang varvat med blues och stilla ballader. Arrangemanget av Evert Taubes ”Nocturne” och James Browns ”Papa’s Got a Brand New Bag” var två som i mina öron stod ut lite extra.
När polarna i bandet tar över knallar Nisse runt på scenen och bara njuter koncentrerat. Ibland lyser ansiktet upp i ett stort leende, ibland småsnackar han med någon eller tar ett par spontana danssteg. Han sprider trygghet bland sina mannar och det är samtidigt kul att se deras beundrande blickar när Landgren tar upp trombonen, blickar som undrar, ”hur fan bär han sig åt”.
Det tog Cupol Jazz & Blues Club 15 år innan de lyckades engagera Nisse Landgren till en av sina många jazzkvällar. Nu följer ett riktigt bra höstprogram i jazzklubbens regi ett antal onsdagar fram till jul samtidigt som samtliga i den 500 personer stora publiken hoppas att det inte ska behöva ta ytterligare 15 år innan degerforssonen med den röda trombonen återkommer, med eller utan storband och det är väl en nåd att stilla bedja om.
En  helt annan sak, är det nå´n som kan svara på varför folk som ska sitta ytterst i bänkraderna alltid kommer först till konserter med numrerade platser?

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *