Marcus Birro gästar Kungsteatern

Marcus Birro signerar sin bok

Marcus Birro är en 35 årig Göteborgare som sedan några år bor i Norrköping. Peter är poet och författare som gett ut 10 böcker. Marcus är rebellen som börjar bli folklig, så folklig att han numera är en av programledarna för programmet Karlavagnen i P4.
Marcus motto är: Du är inte ensam om att vara ensam.
Ett brandtal med befriande självdistans och svart humor
Marcus Birros soloföreställning som gästade Karlskoga och Kungsteatern på torsdagskvällen marknadsförs som ”En gerillarörelse mot den nya tidens förakt för svaghet och ett långfinger mot all själreducerande ytlighet”. LIVE, som föreställningen heter är, enligt samma marknadsföring, en medicin mot mörkret.
Det är en sparsmakat på scenen när Marcus Birro gör entré. Innan har kompisen Mats Lerneby dragit några låtar i en anda som, enligt honom själv, överensstämmer med Marcus tankar.
Marcus Birro börjar med en dikt från ungdomsåren som punkrebell. Punk var det som gällde för de som inte kunde spela och en förutsättning för att få hångla.
Det är med massor av svart humor och lika mycket självdistans när Marcus tar med oss på en resa från ungdomens rebellår i fylledimma på 21 kvadratmeter med trasig vask i Göteborg till drygt 100 kvm med öppen spis i Norrköping. Publiken i den fullsatta Kungsteatern är med på noterna från första stavelsen. Skrattar högt åt hans självdestruktiva liv, men sätter ibland i halsen av igenkännande. ”Det är ju faktiskt sant” var en av kommentarerna bland publiken när ironierna skickligt staplades på varandra.
För att kunna förhålla sig till omvärldens med- och motmänniskor måste man skaffa sig fiender för att överleva, så många som möjligt, helst alla var Marcus tes.
Många har säkert gjort samma resa. Marcus stannade dock kvar så länge att han hunnit iaktta omgivningens förändring. Den vi andra inte såg på grund av att vi var en del av den. Kompisarna som svek genom att skaffa bil, flickvän och barn som alternativ till att dricka morgonöl, läsa Proust och sitta djup över en tallrik kikärtor på den vegetariska restaurangen. De har plötsligt blivit ”vanligt folk”. ”Vanligt folk” som håller in magen, fast de är ensamma, tar bilen till gymmet och går på Claes Olsson. Fast ännu värre än ”vanligt folk” är ”kulturmänniskor” enligt Marcus Birro, särskilt teaterfolk. En definition på dessa är någon som ”ser både kåt och efterbliven ut samtidigt”.
Marcus Birro fnissar då och då åt sina egna slagfärdigheter, men ger ändå ett ganska säkert uttryck i sin skinnjacka, jeans och bara fötter. Men, när han läser en dikt ur den enda rekvisita han har på scenen, hans egen bok 43 dikter, förändras kroppsspråket. Då stelnar han till, fladdrar med fingrarna och ser ut som om han tar spjärn för att värja sig mot något okänt. Blicken dock fast utan att för den del söka direkt publikkontakt. Det ser lite ängsligt ut i den annars så självsäkra attityden.
Slutsatsen att vi alla är ”vanligt folk” för det finns ju egentligen inga vanliga människor tar det ca en timme att komma fram till. Tror de flesta stått ut lika länge till.
Att tillhöra det ”vanliga folket” innebär inte att man måste se TVs alla såpor, aldrig läsa en bok eller ha kakelugn och nykaklat badrum.
Man behöver inte tycka att Robert Welsh är särskilt bra heller. Gå helt enkelt ut och lev det liv ni vill – och förtjänar.

Björn Reimers


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *