Nikke Ström – jag lirar tills jag dör

Publicerat i Karlskoga-Kuriren 2/7 2010

Fakta:
Namn: Nils-Åke ”Nikke” Ström
Ålder: 59 år
Yrke: Musikant, kulturarbetare
Familj: Fru och tre döttrar
Bor: Göteborg
Åker: Volvo, Inlines
Äter: Svensk husmanskost
Musik: Allt som är bra
Fritidsintressen: Musik
Ordspråk/Citat: Be kind, everyone you meet is figthing a hard battle
I en Bullerbylik sommaridyll tar Nikke Ström emot, stående på verandan, blickande ut över domänerna med handen i pannan, skuggande en intensiv sommarsol. Kaffe och mamma Elvies jordgubbsbakelse dukas fram, huskatten gör några krumsprång efter en citronfjäril, frun ligger i en solstol och steker. Här har Nikke sitt andningshål, vid Karlsdal, några mil utanför födelsestaden Karlskoga, en idyll som skulle göra själva Astrid Lindgren en smula avundsjuk. Attributen finns där, keps (eller stickad mössa), solbrillor och så det långa stiliga skägget som Nikke med ojämna mellanrum drar genom fingrarna medan han minns svunna år mellan kaffeslurkarna.
Nikke såg ljuset för första gången 1951 i Karlskoga, flyttade runt en del och hade sin sista adress i Aggerud. Som så många andra i byn kretsade mycket runt idrott.
– Jo, jag spelade både ishockey och fotboll upp till junioråldern, berättar Nikke och drar återigen långsamt och tankfullt handen genom det långa skägget, som för att minnas lite extra, något som Nikke gör ofta, liksom för att på något sätt framkalla det förflutna.
– Musiken kom nog in i 12-13årsåldern, bland annat fanns Boforsgården där det musicerades en del. Sedermera bildades Cads, ett band med en lite tuffare framtoning är String Tones som väl var lite av lokala tonårsidoler när det begav sig. Då stod det mellan Beatles och Stones och vi ville vara lite mer åt Stoneshållet, lite mer rebeller, ler Nikke åt sina minnen.
– I tonåren kom också politiken in i mitt liv, jag var bland annat ordförande i den lokala FNL-gruppen och medlem i ung vänster. Mycket kretsade då runt protesterna mot Vietnamkriget.
1969 flyttade Nikke till Stockholm för att läsa filosofi, hur gick tankarna då?
– Nja, jag ville helt enkelt bara lära mig mer, få lite mer på fötterna helt enkelt. Jag läste både teoretisk och praktisk filosofi. Det blev till slut 40 poäng.
Så någon lärartjänst i filosofi hägrade inte någonstans där framme?
– Nej, inte alls. Mitt kall är och har alltid varit musiken. Jag kommer att spela tills jag dör, så är det bara. Att sedan kunna blanda upp det med lite substans i uttrycket ger bara det hela en större själ.
Hur utvecklades dina politiska funderingar i dessa sammanhang?
– Jag har alltid varit något av frifarare till vänster, inte partibunden på något sätt. Under min tid i Stockholm svalnade det politiska då jag inte kände mig hemma i de starka SKP-vindar som då blåste. Det fick bli filosofi och jazzmusik i stället.
Blev det annorlunda när du senare hamnade i Göteborg?
– Inte politiskt i så fall, mer att jag hamnade rätt på en gång, träffade vänner som jag trivdes med och började ganska omgående jobba på Hagahuset, ett allaktivitetshus och olika aktiviteter för utslagna, ett alternativ med rätt förtecken. Jag var ledare för musikverkstaden ett par år. Det här var ju i början på 70-talet när den alternativa musikrörelsen kom igång.
Och så blev det Nynningen?
– Ja, jag gjorde någon spelning med ett band som hette Älgarnas trädgård, i den vevan blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att spela med Nynningen. Jag hade träffat Totta Näslund tidigare, även om vi då inte var direkt bundisar, men så blev det, jag började lira med Nynningen, det var väl runt 1971.
1973 kom ”För full hals”, där texterna bestod av poesi av ryske poeten Majakovskij. Ett genombrott?
– Jo, det får man nog säga, lite av ett nydanande att kombinera rockmusik med rysk poesi. För mig har det alltid varit självklart och viktigt att musiken ska ha lika stor vikt som texterna. Det tycker jag vi lyckades med när det gäller ”För full hals”. Vi blev ju också kallade för socialismens Rolling Stones.
– Det rullade på ett par år, jag var ett halvår i Stockholm och ett halvår i Malmö, i Statsteaterns och Riksteaterns regi, sedan gjorde Nynningen och Nationalteatern ett par nyårsrevyer, Cabarevyer som vi kallade det. Det kan man väl säga var lite förfighting till det som sedan blev Tältprojektet, berättar Nikke vidare.
– Tältprojektet hade premiär någon gång runt april 1977, men allt startade redan under -76, då allt förbereddes, skrevs och repades. Scener skulle byggas och så vidare.
Trots att Tältprojektet blev både en publik och konstnärlig succé där hela grejen var något helt nytt är inte Nikke Ström helt nöjd när han ser tillbaka.
– Nja, det är väl för att man är så jävla självkritisk, att man aldrig är riktig nöjd. Det var svårt, en form av totalteater där allt mixades ihop. Dock en härlig blandning av folk med teatergrupper som Narren, Tidningsteatern och Oktober, samt institutionsskådisar som Sven Wollter.
Det var en händelserik tid med otaliga musik- och teaterprojekt i Göteborg under de här åren på 70-talet. Efter Tältprojektet kom Rockormen, där du också fanns med. I den här vevan föddes också Tottas Bluesband.
– Jo, det stämmer, bluesbandet föddes nog vid jamkvällar under både Tältprojektet och Rockormen. När vi emellanåt var lediga började Totta och jag tillsammans med Bernt Andersson och Bengan Blomgren att spela blues på studentnationerna. Lite tillbaka till rötterna, så att säga. Det blev någon slags hobbyorkester till att börja med innan vi bestämde oss för att det var det här vi ville satsa på. Det blev sedan 5 intensiva år.
– Det har blivit några olika 5-årsprojekt tillsammans med Totta genom åren, vilket kan kännas lagom funderar Nikke.. Då har man klämt ut det som finns och det är på något sätt dags att gå vidare. Så har det varit med Totta och mej och vi lirade ihop i 35 år, säger Nikke, och man kan ana lite vemod i Nikkes röst. Totta gick ju bort 2005 efter några tuffa års kämpande med cancer.
Och nu läste jag någonstans att du är med i 11 olika konstellationer, tufft.
– Nja, jag vet inte, många är det nog, men jag kan ju bara vara på en plats i taget. Men, som sagt, jag tycker ju det är så fantastiskt roligt att få spela. Jag spelar mycket hellre än vara ledig. På scenen tillsammans med basen är alla bekymmer borta, det uppstår någon form av trance, ett meditativt tillstånd om det är rätt sammanhang, säger Nikke i ett försök att förklara. Samtidigt far den gula huskatten som en tätting fram och tillbaka som för att söka uppmärksamhet och Nikke smeker den ömt och ger den några lugnande ord.
Och på lördag kommer du till Degerfors tillsammans med Nationalteatern, ni kör på.
– Ja med Teatern är det speciellt, projektet lever på något sätt sitt eget liv och har alltid varit efterfrågat. Vi gjorde tio års uppehåll, egentligen hela 80-talet, men fick ständigt olika erbjudanden. Låtarna som gjordes på 70-talet är ju fortfarande aktuella och när vi idag spelar på festivaler eller andra ställen så är det en ny publik som kommer, vilket ju är rätt så fantastiskt.
Nu några lugna dagar hos mor i Karlsdal innan det drar igång med Peace & Love, sedan då Degerfors, hur ser det ut framöver?
– I sommar blir det Nationalteatern, Ronander Blues Band, Bjurman Band plus några till. Sedan blir det att sitta in på lite olika inspelningar, man blir tillfrågad, kanske för lång och trogen tjänst, försöker Nikke blygsamt få till det.
– Kanske, när man har fått vara med så pass länge så blir det väl någon slags kultstatus av det. Få har som jag hållit på i över 40 år. Men idag är det ett mycket tuffare liv som musiker än någonsin. Det kommer hela tiden nya, så det gäller att våga hänga i och prova nytt.
– Jag brukar säga att jag lirar hellre för 500 spänn med något jag gillar än för 5000 med något likgiltigt. Jag är väldigt ödmjuk inför att jag nått en position som gör att jag kan välja det jag vill göra och skippa det jag inte står ut med. För mig är det ett kall och som sagt, jag kommer att lira tills jag dör. Jag gör idag ungefär 150 gig om året och är tacksam för det. Det är väldigt många som inte får så många jobb helt enkelt, det är stentufft därute.
– Det finns inte heller så stort utrymme för den musikgenre jag tillhör, nu är det mest musik a la Idol och Melodifestivalen som får ta plats, säger Nikke som samtidigt beskriver sin öppenhet för nya stilar och genrer.
– Bara det finns en själ är jag gränslös. Jag är intresserad av människor som söker ett uttryck, vare sig det gäller musik, konst eller litteratur och nämner i förbifarten Örebroaren Peter Kihlgård som en av sina favoritförfattare.
Ett möte med Nikke Ström och hans 40 år som musiker på den svenska scenen ger bilden av den genuine musikanten som ser sin musikaliska gärning som ett kall, ett uppdrag att förmedla något viktigt. Det kan man väl säga att Nikke lyckats med, trots att vindarna ibland blåst emot. Utan att det på något vis låter pretentiöst står Nikke upp för de budskap och den näring som skapades inom den alternativa musiken på 70-talet, men som idag kanske är mer aktuell än någonsin.
Jag lirar tills jag dör – bara det finns en själ i det jag gör, är Nikke Ströms budskap och en bra avslutning på ett samtal med Karlskogagrabben som fann ett liv tillsammans med sin bas och som lever det fullt ut.
BJÖRN REIMERS

Nikke Ström – Jag lirar tills jag dör


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *