Möte med Katarina Andreasson

Katarina Andreasson, dirigent

Namn: Eva Katarina Martina Andreasson
Ålder: Född på 60-talet
Yrke: Musiker, Förste konsertmästare, Dirigent
Familj: Sambo Björn, barnen Linnea 8 år och Andreas 11 år, två bonusdöttrar och två hamstrar
Bor: Rynninge, Örebro
Åker: Cykel, BMW-88
Äter: En god matig sallad
Musik: Gärna jazz, just nu också Brams, musik som griper om hjärtat
Fritidsintressen: Familjen, naturen, fotografering, träning
Ordspråk/Citat: Varje dag är en gåva och det är jag som förvaltar den

En stor musikant i en nätt kropp
Det började som för så många med en blockflöjt inom den kommunala musikskolan.  Att det senare blev fiol var ganska slumpmässigt, också att det til slut blev en musikkarriär, det kunde mycket väl blivit orientering i stället. Chef vid 22 års ålder på grund av en ren protest och kritiken mot en del dirigenter gjorde att Katarina själv sökte taktpinnen. Idag en firad stjärna, inte bara på scenen. Förra året utnämndes Katarina till ”Årets yrkeskvinna” av Yrkeskvinnornas klubb i Örebro.
– Ja, det var ju rätt så coolt, Kammarorkestern var med på ”Kulturnatten” och jag hade ingen aning, utan blev nästan lite irriterad när man sa att man skulle bryta för en prisutdelning, berättar Katarina och skrattar sedan härligt pärlade, som hon så ofta gör.
– Men det gjorde mig väldigt glad, att det jag gör dagligen klassificeras som ett viktigt yrke, det är nog inte självklart för alla. Du vet, fortsätter Katarina, den där tröskeln in i konsertsalen kan i vissa fall vara ganska hög. Har man då verkligen jobbat för att få bort alla fördomar om finkultur, något som sorgligt nog finns kvar, så känns detta extra mycket som ett stort erkännande.
Katarina Andreasson, konstnärlig ledare för Karlskoga Symfoniorkester och förste konsertmästare för Svenska Kammarorkestern som är stationerad i Örebro.  Dirigent och violinist som växlar mellan Örebro och Karlskoga när hon inte far världen runt och dirigerar andra orkestrar.
Uppvuxen i Småländska Emmaboda, flytt till Karlskrona i nioårsåldern där också musikutövandet tog verklig fart.
– Jo, så var det nog, i Karlskrona fanns massor av orkestrar och varje sommar var det läger. Dessutom en musiklärare som alltid ställde upp. Har tänkt mycket på det sedan min egen dotter börjat på spela här i Örebro. På Kulturskolan där är lektionstiden per elev och tillfälle satt till endast 22,5 minuter, när man i mitt fall kunde hålla på i timmar om det så önskades. Det var en miljö som verkligen främjade de talanger som fanns. På somrarna fick vi spela jättemycket i olika orkestrar vilket naturligtvis var väldigt viktigt.
-Jag är definitivt inte ett underbarn, säger Katarina. Jag har fått kämpa hårt, något som jag alltid tyckt om. Lärarna gillade nog min ihärdighet och tyckte efter ganska kort tid att jag skulle ta över min systers urväxta fiol när hon skulle få en ny. På den vägen är det.
Så om din syster spelat trombon så hade du idag varit jazzmusiker istället?
– Inte alls otroligt, men jag älskar verkligen den klassiska musiken, men det är inte otroligt att jag kunnat hamna i någon annan genre, funderar Katarina, lite som om det varit första gången hon ställt sig den frågan.
– Men, det är nog egentligen på senare år som jag hittat den verkliga passionen för musik. När man står där på högskolan och bara övar och övar, samma hela tiden, kanske 6-7 timmar per dag, hur kul är det, egentligen. Jag fattar inte hur man stod ut under hela 6 år.
Så, vad var det som drev på?
– En verklig drivkraft var och är att få spela sådant jag verkligen kände för och att få göra det tillsammans med andra, gärna kammarmusik. Under skoltiden så hade jag nog egentligen ingen aning om vad jag skulle använda mina kunskaper till.
Och så blev du konsertmästare i Ålborgs symfoniorkester direkt efter högskolan?
– Ja, det var verkligen inte planerat, det skedde mest som en protest. Meningen var att vi skulle åka på en turné med den skolorkester jag tillhörde samtidigt som vi skulle ta examen, något jag ville vara hemma och förbereda mig för. Jag ville inte åka, men lärarna vägrade ge ledigt.
”Men om du söker jobb i stället, då kan ju ingen tvinga med dig”, var rådet jag fick från någon klipsk kompis.
– Just då fanns det bara en tjänst att söka, den som konsertmästare i Ålborgs symfoniorkester, så jag sökte och fick platsen.
Det blev Ålborg i tio år innan Katarina sökte sig tillbaka till Sverige.
– Ja,  först till Göteborgs Operaorkester innan jag 1996 kom till Örebro och Kammarorkestern.
Hur kom det sig då att Katarina även satsade på att bli dirigent?
– Jag leder som konsertmästare en hel del olika orkestrar, i dessa fall spelar vi helt utan dirigent och har konserter, åtminstone ett par gånger per år. Vid dessa tillfällen gör jag ju dirigentens jobb under repetitionerna, även om det sker från min plats som förste violinist. Ibland måste jag dock lämna platsen för att slå igång och eftersom jag i många fall är ganska kritisk mot vissa dirigenter ville jag göra det på rätt sätt. För att då lära mig grunderna så försökte jag hitta form av utbildning, men det enda jag hittade var någon helgkurs.
– Jag blev då tipsad att ta kontakt med Jorma Panula, den stora finske gurun som bland annat ligger bakom sådana namn som Esa-Pekka Salonen med flera. Trots att jag inte kunde dirigera blev jag hjärtligt mottagen och därefter sökte jag en utbildning i Stockholm och gick en 4-årig dirigentutbildning.
Så helgkursen blev till 4 år i Stockholm?
– Jo, och ganska slitsamt, jag veckopendlade samtidigt som jag jobbade kvar som konsertmästare. Här kom väl mina kämpatakter fram igen kan jag tro. Men visst var det tufft att varje vecka vinka av familjen på stationen för ännu en vecka separerade, säger Katarina, och för första gången under samtalet blir hon lite allvarlig. Annars är nog Katarina Andreasson en av de mest glada och positiva människor som just nu vandrar livets stig, en glädje som ofta smittar och gör omgivningen lika lycklig.
Hur ser då Katarina på sin karriär, är det som violinist eller har dirigentpinnen fått ett övertag?
– Nja, jag vill ju göra allt, både ge konserter som solist, dirigera och så naturligtvis mitt konsertmästarjobb som även innebär en del undervisning, något som jag verkligen gillar, säger Katarina som även har undervisat som violinlärare på Musikhögskolan i Göteborg.
Katarina Andreasson kom till Karlskoga för att ta hand om dess symfoniorkester och hade då målsättningen klar för sig, nu skulle det satsas ordentligt, har det då blivit som hon tänkt dig?
– Ja, det tycker jag allt, vi har gjort fantastiska konserter och varenda produktion har fört oss framåt.
– Vi började ganska tufft för att sedan bara öka, skrattar Katarina. Först Brahms tragiska overtyr och sedan en Haydnsymfoni vilket var väldigt häftigt, men det gick ju faktiskt. Sedan Tjajkovskijs femma, en riktig höjdare och en verklig utmaning, men jag tyckte att vi skulle ha något riktigt tufft att bita i, någon fantastisk musik och Tjajkovskij är inte särskilt lätt. Det finns naturligtvis en viss utmaning i att det är lite olika nivå i orkestern och man varken kan eller ska kräva för mycket av en amatörorkester. Samtidigt har vi lärarna på Kulturskolan som orkesterns stöttepelare och dessutom möjlighet att fylla på med elever från musikhögskolan i Örebro. Något som är utvecklande för alla parter.
Jobbet med Carmina Burana var också en häftig upplevelse, att få alla dessa körmedlemmar att växa med uppgiften var en otrolig känsla.
– För musik är väldigt mycket känsla och uttryck. Det är inte att bara träffa rätt ton vid rätt tillfälle. Därför är det lika fantastiskt att skapa tillsammans med amatörer som med proffs, bara just den där känslan kommer till uttryck både hos oss på scenen och bland publiken, det är då det blir magiskt. Något jag tycker vi verkligen har fått till i Karlskoga.
Det händer någon gång att någon kommit fram till mig och sagt att ”detta fixar jag inte”, men då är det min skyldighet att hitta lösningar vilket för det mesta brukar ske och vilken känsla att då se samma person stråla som solen när hon eller han fixat det där tuffa partiet.
Har då Karlskogaorkestern utvecklats sedan Katarina Andreasson tillträtt som konstnärlig ledare?
– Ja, det har vi absolut och det gäller samtliga. Det enda man kan se som något av ett problem när det gäller att leda en amatörorkester är att man inte alltid har alla musiker tillgängliga vid varje tillfälle.
Nisse Landgren har vid något tillfälle myntat ordet ”Blåsardöden” då det inom jazzen utbildas färre och färre blåsare. Hur ser då återväxten ut inom den klassiska musiken?
– Det är lite olika, men jag skulle gärna se att vi fick fler deltagare från Kulturskolan. Problemet är att de som är lycksamma med sitt instrument och vill utvecklas ofta lämnar stan för att plugga vidare på någon högskola, vilket ur orkesterns hänsyn är lite synd. Vi skulle verkligen behöva dessa tonåringar, sådana som är på väg i sin karriär.
– Jag tycker generellt att det måste satsas mycket mer på musik- och kulturskolorna, och nu blir Katarina lite av agitator.
– Det måste tillföras mer resurser så att fler får chansen. Våra musikskolor har ju alltid varit ryggraden för rekrytering av svenska musiker i alla genrer. Jag är nog lite bekymrad över återväxten i Karlskoga som det just nu ser ut.
Vad är då på gång just nu, vilket är nästa projekt för Karlskoga symfoniorkester?
– Nästa projekt i Karlskoga med symfoniorkestern är en familjeföreställning. Det vore jättekul om vi kunde engera fler barn och ungdomar i konsertverksamheten som publik, men också som medskapare på scenen och samtidigt kanske få dem intresserade av att börja med musik av något slag.
Föreställningen blir en musiksaga som heter ”Snövit och de sju vargarna i Hasselbackeskogen” där mycket olika slags musik ingår. Bland annat Prokofievs ”Peter och Vargen”.
– Som berättare har vi engagerat Eva Mutvei, sångerska och skådespelare som också skrivit manus avslutar Katarina Andreasson, dirigenten som brinner för det hon gör, oavsett om det är tillsammans med världsartister eller glada amatörer, och hon gör det hela tiden med glimten i ögat och ett pärlande skratt på läpparna .
BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *