Jennifer Olsson – ung konstnär som söker tryggheten i livet

Publicerad i Karlskoga-Kuriren augusti 2011
Jennifer Olsson är en ung tjej från Degerfors med stor integritet. En tjej som
hittat sin grej i livet men som samtidigt kämpar emot mängder av inre
frågeställningar om hur livet egentligen borde utformas. En grubblare som också
är på väg att ta sig igenom terapi för att undslippa panikångest och
tvångstankar. Något som följt henne genom högstadie och gymnasie. Nu har
Jennifer gått ut konstskolan i Örebro, tillfälligt flyttat hem till mamma i
Degerfors och väntar på att börja plugga till bildlärare i Umeå. Nedan följer
några fragment ur ett långt och intressant samtal om konsten och livet som det
kan te sig för en tjej som ganska nyligen lämnat tonåren.
The fear of letting the creativity flow
and identity appear in order to take over
Raderna är en dikt av Jennifer Olsson som hon kallar ”Fear”, en intressant syn
på sitt liv som konstnär. Jennifer är rädd för att hennes kreativitet ska ta
över och därmed skapa oro och kaos, men vi återkommer till detta.
Jennifer Olsson är väl egentligen en helt vanlig Degerforstjej, men med den
speciella talangen att kunna uttrycka sig i bild. För ritat och målat är något
hon gjort så länge hon kan minnas.
– Jag satt ofta hemma med min mamma och målade minns Jennifer. Mamma mådde
ibland inte så bra och ville då inte gå ut bland folk. Hon var väldigt duktig
att teckna, vilket inspirerade mig att försöka bli lika bra.
Du nämner att du vill bli konstnär. Kan man bli det eller är man konstnär.
Om man kan bli, när i så fall?

Jag tror man blir konstnär när man själv har bestämt sig för att bli det,
svarar Jennifer med en viss tvekan. Vissa tycker kanske man ska ha en gedigen
utbildning, men jag vet att jag alltid kommer att måla och visa upp min konst,
så om folk vill kalla mig konstnär, så…….
– Men, jag vill måla på mina egna villkor. Jag kommer aldrig att göra saker som
jag inte vill, bara för att eventuellt tjäna pengar, så som många
porträttmålare gjort genom tiderna. Jag vill göra mina egna saker och uttrycka
mig på mitt sätt, det är det allra viktigaste.
Du säger också att du inte är säker på att du ens vill
leva på din konst, hur tänker du då? I din korta dikt ”Fear” antyder du att du
inte vill att kreativiteten ska ta över och därmed slå ut tryggheten
.
– Jo, jag är lite kluven. Jag inser att det inte är lätt att försörja sig som
konstnär om man inte vill göra porträtt eller allmän utsmyckning. Man måste
också vara sin egen, ha sitt eget företag, vilket inte heller tilltalar mig
alls. Då har jag hellre ett vanligt jobb och mitt målande bredvid, för som
sagt, måla kommer jag alltid att göra. Jag har sökt och kommit in på
bildlärarutbildning i Umeå. För många kan det nog ses som ett misslyckande, men
jag tycker det ska bli fantastiskt kul, säger Jennifer. Att jobba som
bildlärare och samtidigt måla vid sidan om skulle passa mig utmärkt, tror jag,
lägger hon till. För säkerhets skull.
– Lite beror det nog också på mina höga krav på mig själv, något som jag alltid
haft, säger Jennifer. Ända från tidig skolålder har det varit så. Jag jämförde
mig med mamma och tyckte allt jag målade var skit, ställde jättehöga krav på
mig själv och det gällde inte bara när jag tecknade, det gällde allt. Lärarna
fick till och med bromsa mig och tala om att man inte behöver ha alla rätt på
alla prov jämt, men det var hela tiden mitt mål. Det var ingenting som kom
hemifrån, tvärtom. Även här är jag kluven och vill olika saker. Egentligen
känner jag mest för något slags bohemliv, men pedanten i mig säger annat. Jag
drömmer ibland om ett torp ute i skogen utan bekvämligheter och prylar. Ett liv
utan krav på ordning. Ibland tycker jag också att jag är född i fel tid. Jag
ser mig mer passa in i 70-talets hippierörelse under frihetens fana och utan en
massa onödiga saker.
En av dina förebilder är Patti Smith, är
det hennes liv du ser framför dig när du drömmer?
– Jo, så är det nog, säger Jennifer, jag söker nog egentligen den kravlösa
tillvaron utan att samtidigt fly från mina gamla krav och tvångstankar. Tack
och lov har jag kompisar som delar mina tankar så vi brukar ibland skapa vårt
eget 70-tal med vin och Janis Joplin i högtalarna.
Om du skulle beskriva det du sysslar med
inom konsten, hur skulle det låta?
– Det handlar mycket om hur jag mår. Målandet är väl egentligen någon form
av självterapi. Det finns säkert saker som vill ut och jag har mycket
funderingar runt mitt liv och hur det varit. Varför jag ibland mått dåligt,
haft ångest och tvångstankar. Det har ofta utmynnat i olika självporträtt
utifrån olika sinnesstämningar.
– I 14-årsåldern drabbades jag av panikångest, något som jag undrat mycket över
varför det drabbade just mig, fortsätter Jennifer. Det myckna rotandet i mitt
inre kommer fram i mina bilder.
Fick du någon hjälp?
– Nja, kanske inte så mycket i Degerfors och Karlskoga, men det berodde nog
en hel del på mig också. Jag ville nog inte erkänna för mig själv allvaret i
det som hände med mig. Jag fick kuratorhjälp, men det var inte det jag
egentligen behövde. Först efter att jag gått ut gymnasiet tog jag tag i det
ordentligt och träffade på en bra terapeut. En som jag fortfarande träffar.
Så du kämpade dig genom hela gymnasiet
utan att må riktigt bra någon gång?
– Jo, visst var det jobbigt ibland, jag hade svårt att redovisa inför
klassen och så, men samtidigt hade jag mina egna krav på mig att få bra betyg,
så det drev mig ändå framåt.
Hur ser du på din egen utveckling som
konstnär, känner du att du passerar olika faser eller vad är det som styr
utvecklingen?
– Gud ja, visst har jag utvecklats sedan jag började konstskolan, det
tycker jag. Innan var det ganska statiskt och platt, men nu vågar jag experimentera
med olika tekniker. Jag börjar hitta något eget som jag kan ta med mig genom
olika tekniker, olja, akvarell eller i datorn. Jo, så visst har jag utvecklats.
Mycket beror naturligtvis på den kreativa miljö som en konstskola för med sig.
Man lär sig mycket genom att studera andra.
Men du bevarar ändå din egen stil, det
egna som du nämner är så viktigt.
– Jo, jag försöker och jag har fått bra kritik på de utställningar jag
haft. Senast i Örebro på Galleri 19 där jag bara ställde ut abstrakt konst.
Ur ett samhällsperspektiv, är det
viktigt med konst?
Ja, men absolut, det är ju ett universellt språk som överbryggar all
gränser. Det gäller även musik och teater. All form av kultur.
Hur ser då framtiden ut för konstnären
Jennifer Olsson?
– Ja, nu har jag ju bestämt mig för att prova på det här med
bildlärarutbildningen. Jag ska i alla fall ge det en chans. Självklart ska jag
fortsätta att satsa på min konst, men som jag sagt så betyder tryggheten mycket
för mig så jag tror satsningen på lärarjobb blir perfekt. Jag vet att jag trivs
att undervisa, jag har vikarierat en del på gymnasiets estetprogram.
– Jag tror tryggheten det för med sig gör att jag kan utveckla min konst i lugn
och ro avslutar Jennifer Olsson, ung konstnär med ambitioner som kanske i framtiden
kommer att ses sitta ute i skogen i det torp hon ser i sina drömmar och skapa.
Eller också så blir det framför intresserade elever i bildsalen. Eller i
kombination. Vad vi med säkerhet vet är att Jennifer Olsson alltid kommer att
måla och uttrycka sig i bild. Håll ögonen öppna när hennes namn dyker upp för
det kommer det att göra på olika konstscener framöver. Var så säkra.
BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *