Intervju och artikel med Robert Wells

Publicerad i Karlskoga-Kuriren i juli 2009

Musikaliskt livsviktigt att det genuina får utrymme!
Det var storfrämmande i Björnborgs Folkets Park i helgen. Det måste man nog säga om en artist som spelat inför 70 000 jublande kineser och sålt över 1,6 miljoner biljetter under sina turnéer jorden runt. Kuriren fick en pratstund med världsartisten Robert Wells inför hans konsert. Robert tar emot, avslappnad och glad, på den gamla dansbanan mitt i parken.
Berätta lite varför ni kör en folkparksturné?
Ja, det är väl bara att se sig om, säger Robert och sveper med armen över parkens domäner. Kan det bli mer genuint än så här? Vackra björkar som inramar de traditionella byggnaderna, för mig var det så här de började, fortsätter Robert. På 70-talet som besökare, och sedan som artist. Jag har turnerat med Charlie Norman och Jerry Williams, var här i Björneborg 1985 mer Jerka.
– Jag har suttit i orkesterdiken och spelat operett. En stor del av min musikaliska uppväxt har skett i Folkets Park, så det är inte alls underligt att vi nu tar oss en tur i dessa gamla parker.
Hur fick du idén?
– Vi satt en sen natt efter en konsert i Båstad med några bira, lite grabbsnack, du vet, men ändå seriöst. Alla i gänget hade någon gång åkt i parkerna med olika artister och på den vägen är det.
– Vi har gjort alla de stora arenorna, nu ville vi få tillbaka känslan av de genuina, det ursprungliga, varför vi en gång började spela. Den känslan når man bara på scener som en Folkpark, fortsätter Robert. Att göra något tillsammans publiken, att ha dem nära scenen.
– Det är musikaliskt livsviktigt att det genuina får utrymme, det får inte bara bli cityfestivaler och liknande, säger Robert och ser lite bekymrad ut.
– Nu har vi handplockat 13 parker i år, men vi kommer med all säkerhet göra fler framöver.
Men, ryktet säger att du är en perfektionist, hur rimmar det med detta upplägg?
– Nja, det stämmer inte, jo förresten, jag vet vad jag vill på scenen, vet hur det ska låta och hur det ska presenteras, men jag ger väldigt gärna full frihet till mina medmusikanter och gästartister.  Vi testade med att ha en preliminär låtlista vid ett tillfälle, men det sprack direkt. Ska man ha den friheten, måste man vara väldigt väl förberedd. Nu blir det kommunikationen med publiken som styr programmet, det är mycket roligare så, säger Robert. Blir man sedan så väl mottagen som man blir här, av Hans Henning och hans gäng så vet man att också kvällen blir lyckad,
Vad får då parkpublikerna uppleva?
– Det blir en hel del 40-tal, sådant jag lärt mig av bland andra  Charlie Norman, men också 50- och 60-tal, boggie och rock´n roll, säger Robert Wells innan han skyndar tillbaka till förberedelserna för kvällens konsert.
BJÖRN REIMERS

Robert Wells frälste Björneborgspubliken
Trots regn och blöta så knastrade Björneborgs Folkets Park av genuin värme när Robert Wells och hans gäng spelade upp. Drygt 700 hade sökt sig till den vackra parken och gissningsvis var det ingen som ångade sig, trots att ett strilande regn föll under större delen av den ca 1,5 timmar långa konserten.
Några minuter innan klockan åtta yrde ståupparen Lennie Norman in på scenen för lite uppvärmning.
Åldersnojan var påtaglig och ”under bältet-humorn” den vanliga. Dock lite kul när Lennie funderade runt Rolling Stones-gitarristen Keith Richards fysik i förhållande till hans levnadsvanor och hans teser om att det är bra för kropp och själ att ”parta”. Men Lennie ska inte beskrivas, han ska upplevas.
Robert Wells började lite lugn med en jazztrio och Fats Waller. Trion utökades till en kvartett när gitarristen Micke Nilsson tillträdde och det blev boogie à la Freddie Slack.
Sedan gjorde brasset en strålande entré genom att komma marscherande genom parken ner mot scenen samtidigt som de rev av en gammal Delta Rhythm Boys-klassiker, Dry Bones, som sedan följdes upp med ett rasande boogienummer. Robert gjorde nämligen boogie av Rimsky Korsakovs Flight of the bumble bee i ett grymt tempo. En av kvällens höjdare.
Innan the Vocalettes intog scenen, för det var just vad de gjorde, intog , så hann man med ett gospelnummer också. Elton Johns Take me to the Pilot.
Med de the Vocalettes så kom också Andrew Sisters in på scenen och därmed det utlovade 40-talet. Bland annat så rev de av en av systrarnas riktiga rökarklassiker, Boogie Woogie Bugle Boys.
Hela tiden försökte Robert att få med publiken, men gensvaret var bara ”sådär” kanske beroende på regnet, men hettan steg ändå lite när det blev några riktiga rock ´n roll-stänkare. Innan dess gav också Robert och gänget en helt ny låt, som enligt Robert skulle testas på svensktoppen under söndagen. Hands full of keys, en hyllning till pianot som i år fyller 300 år.
En ganska kul grej var annars när Robert bjöd upp några ungdomar på scenen via frågan om det var någon som spelade piano. Tre svarade jakande, en fjärde bjöds ändå upp trots att han svarade att favoritinstrumentet var gitarr, i det här sammanhanget som att svära i kyrkan. De fick varsin pall på scenen och lämnades sedan där.
Men när Robert lite senare plockade fram ett elpiano och drog igång några rocklåtar så frågade han kvartetten om någon lirade boogie. En hand upp och därmed fick Emil Hermansson från Kopparberg spela fyrhändigt med Robban. En upplevelse han inte kommer att glömma i första taget.
Robert Wells passar bra i det lite mindre formatet. Hans sanna spelglädje kommer mer till pass och hans medmusikanter ger den bakgrund som behövs. Avslutningen, med synt på magen och AC/DC som extranummer fick Robert till slut den lite stela publiken att ändå ställa sig upp och både dansa och klappa med.
Trots regnet kom det drygt 700 till Björneborgsparken för att uppleva Robert Wells och hans musikanter. De fick full valuta, trots det relativt höga biljettpriset. För visst är det speciellt med dessa gamla parker och det är bara eldsjälar som Hans Hilding och musikanter som Robert Wells som kan få dem att överleva, och så ni som löste biljett förstås.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *