Armlös, benlös, men inte hopplös

Publicerad i Karlskoga-Kuriren oktober 2009

Armlös, benlös men inte hopplös – en bok som rör och berör
I mitten av 70-talet tillbringade jag alltid någon sommarvecka vid ett sommarstugeområde invid Norasjön. Vi firade flera midsomrar där hos min svåger med familj. Sommarstugeägarna var av ett aktivt släkte, så det var alltid olika aktiviteter på gång. Barnen på området hade ett eget fotbollslag som vid olika tillfällen spelade matcher. Vid ett sådant tillfälle träffade jag för första gången en liten kille som satt spår hos mig under hela mitt liv. Grabben hette Mikael och var inte riktigt som andra. Han saknade både armar och ben. Vid vårt första möte satt Mikael efter sidlinjen och hejade på kompisarna. Rätt som det var bad han min tjej att bära honom till andra sidan planen.
”Du vet inte riktigt hur du ska lyfta, va?” var hans fråga. ”Ta mig under armarna bara”, Jo, vilka armar, det fanns ju bara ett par stumpar. Nåja, väl över på andra sidan fortsatte Micke, ”ge mig flaggan som ligger där”. OK, flaggan, men hur………
Äh, lägg den här menade Mikael och fick henne att förstå att han kunde ha den mellan axeln och hakan. Sedan var det bara att vifta på. Senare stod också Mikael i mål under matchen och det är första gången jag sett en levande studsboll.
Flera år senare träffade vi på Mikael vid en bangolfbana i Örebro tillsammans med två killkompisar.
”Det är väl fantastiskt kul att grabbarna tar med Mikael, med sina begränsningar, och lär honom spela golf”, var vår reaktion, innan vi snart förstod att det var precis tvärt om. Det var Micke som var den som kunde och som instruerade de andra två hur det går till. Klubban höll han precis på samma sätt som flaggan några år tidigare, mellan haka och axel.
Nu sitter jag här och har precis läst boken, ”Armlös, benlös men inte hopplös” och jag är lika tagen, men samtidigt väldigt imponerad över denna otroliga kille.

Mikael berättar rakt och ärligt om sitt liv, från barndomen i Örebro tills idag i villan utanför Göteborg.
Mikael har varit nära att ge upp flera gånger. Att födas in i och växa upp i ett samhälle där allt utanför det ”normala” saknar värde måste naturligtvis vara en oerhörd traumatisk start på livet. Att upptäcka att man inte passar in i mönstret. Likaså för Mikaels föräldrar som tidigt fick vet att detta barn inte var något att satsa på. Rådet var att lämna Mikael på institution och gå vidare i livet.
Läkarna på 60-talet hade som uppgift att göra det onormala normalt. Det innebar för Mikael att, om man inte är född med armar och ben så kommer samhället att hjälpa till att skaffa sådana. Det innebar proteser. Det innebar också en hel massa tid på sjukhus, i Mickes fall Eugeniahemmet i Solna utanför Stockholm. Trots att föräldrarna led oerhört så var 60-talet inte en tid då man satte sig upp mot läkarvetenskapen. Det var bara att finna sig i resorna mellan Örebro och Stockholm.
Även om Mikael genom ungdomsåren hittade egna sätt att klara av tillvaron så fortsatte ”protesandet” upp i tonåren.
Mikael har mött olika människor genom livet som betytt väldigt mycket. En viktig vändning var när han träffade gympaläraren Birgitta, en kvinna som inte såg begränsningar utan bara möjligheter.
Eller när jazztrummisen Ronnie Gardiner ringde och berättade att Micke en gång för 19 år sedan hade räddat hans liv.
Mikael har som alla andra klivit över ett antal trösklar i livet, skillnaden är bara att för dig och mig är det ganska normalt att flytta hemifrån till egen lägenhet eller ta körkort och skaffa bil. För Mikael tillsynes oöverstigliga utmaningar. Senare i livet även skaffa jobb och familj, självklarheter naturligtvis, men inte om man saknar både armar och ben. För Micke har inget varit självklart. Ett citat ur boken: ”Tankens kraft är en av människans största resurser som övervinner begränsningar bortom alla förväntningar. Det har blivit ett slags fundament i mitt liv och jag har fortsatt bygga upp min tillvaro genom att fokusera på min inneboende mentala kraft och min fysiska kapacitet i stället för att fastna i det som saknas på min kropp”, eller ”Bästa sättet att besegra omvärlden är att bevisa att de hade fel”.
Denna inställning har gjort att Mikael vågade lämna ett fast jobb och satsa på en egen karriär som föreläsare. Han har idag familj och tre barn, bor i villa utanför Göteborg. Vägen dit har sannerligen inte varit spikrak, Micke har varit på väg att ge upp många gånger, men med stöd och ett jävlar anamma utöver allt normalt har Mikael Andersson skaffat sig ett bra liv, till trots vad läkare och lärare gav honom för odds.
Mikaels bok är en spark i magen på alla oss som gnäller över småsaker. Som hakar upp oss på trivialiteter och som ger upp för minsta lilla. Vetskapen om att allt kan stå och falla med om man kan gå på toaletten eller inte ger perspektiv. Ska du läsa bara en bok i höst så välj gärna Mikael Anderssons ”Benlös, armlös, men inte hopplös”.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *